Bodil Sörman får sitt liv förstört av region Stockholm
Migrän drev Bodil Sörman mot självmordets rand.
Men efter över 40 års lidande blev mötet med en ny läkare en vändpunkt och ett gott liv.
Nu har dock neurologen Jaan Albo berövats sin försörjning och framtiden ser mörk ut.
– I värsta fall får jag väl be om ett piller som gör att jag kan somna in. Så hopplöst känns det under ett anfall, säger Bodil Sörman.
Fotograf Lotte Fernvall och jag sitter vid ett matbord i en modern och smakfullt inredd femrummare i centrala Skövde. Möbler av mer exklusiv art, konst på väggarna, medelklass.
Här bor Bodil Sörman, 69 år gammal, med sin man.
Den här berättelsen handlar om hennes liv med kronisk migrän, men måste med nödvändighet föregås av en rekapitulation av en text jag skrev i förra veckan:
Jaan Albo har efter över 40 år prickfria år som neurolog i Vällingby plötsligt förlorat nästan hela sin inkomst.
Detta sedan Region Stockholm i februari beslutat att temporärt hålla inne utbetalningarna för patientbesök, de intäkter som en privatpraktiserande doktor i allt väsentligt lever på.
Orsaken, påstod byråkraterna, var att journaler var bristfälliga. På vilket sätt? Det framgick inte av beslutet.
Albo fick inte försvara sig. Han berättade för mig att han inte hade en ingen aning om vad han hade gjort för fel.
Detta är en myndighetsutövning som på ett grundläggande plan strider mot svensk rättstradition.
Flera patienter hörde av sig till mig efter att artikeln hade publicerats. En av dem var Bodil Sörman. Hon var rasande. Det är hon ännu.
– Jaan Albo är en mycket professionell och noggrann läkare. Han är lugn och trygg och inger ett otroligt förtroende.
Det är en mulen, grå dag i mitten på april i en mindre stad i Västra Götaland och Bodil Sörman har en hel del att säga.
Kanske var det solstrålarna genom kyrkans fönster som utlöste det första anfallet.
En 13 år gammal flicka, bara ett barn, skolavslutning i sjuan, hon var glad, hade just fått ett stipendium i franska.
På vägen hem slog det till. Hon gick rakt in i en lyktstolpe. Blev liggande i sängen i tre veckor.
– På den tiden fanns ingen hjälp att få, framförallt inte för barn. Jag ville bara dö.
Nog visste Bodil Sörman vad det var som väntade. Hon hade sett sin mormor ligga i dagar i mörka rum. Det var inte det här hon hade förväntat sig av livet.
Hon repade sig, men två veckor senare var det dags för ett nytt anfall. Och på den vägen var det.
– Att ha migrän är inte det mest effektiva raggningsknepet på killar. Antingen kräktes jag som en gris eller så var jag hög på livet för att jag var mellan anfall.
Åren gick. Medicin dök upp. Det blev bättre. Men anfallen kom fortfarande ofta och slog ut henne.
Bodil Sörman flyttade till Mallorca. Började arbeta på resebyrå. Spanska läkare gav henne morfin mot anfallen och prövade akupunktur.
Hon träffade en man, blev gravid och flyttade vid 32 års ålder hem till Skövde igen.
Den kroniska migränen flyttade med. Sörman bet ihop. Gjorde karriär inom resebyråbranschen och jobbade hårdare än alla andra, då hon visste att ett anfall som skulle slå ut henne när som helst skulle komma.
Hon blev kär i en ny man, en kompis från ungdomen, och fick ännu en dotter.
En tvåbarnsmamma som kräktes så mycket att beläggningarna på tänderna förstördes, men som kämpade på.
1997 gick hon till slut in i väggen. Fyra-fem anfall i veckan hade tagit ut sin rätt. Två och ett halvt års sjukskrivning.
Läkarbesöken kom och gick. Inte mycket hjälp fanns att få.
– Kvinnor och värk är vården dålig på. Och det är framförallt kvinnor som får migrän.
Bodil Sörman säger detta utan bitterhet i rösten, det är konstaterande som hon efter ett långt liv i vårdcirkusen får anses ha visst fog för.
En specialist i Falköping rekommenderade henne att kontakta Jan Aalbo. Han hade lärt känna honom på en migränkonferens. Han tycktes vara seriös.
Året var 2019 och det Bodil Sörman inte visste när hon reste upp till Stockholm var att hon var på väg till ett möte som skulle förändra hennes liv.
Aalbo skrev ut en ganska ny medicin. Aimovig. En spruta i månaden till en kostnad av 4 100 kronor. Ett preparat hennes egen region inte ville befatta sig med.
– Allt är annorlunda. Jag har bara ett par, tre anfall i månaden. Ingenting jämfört med tidigare.
– Jag är inte rädd längre. Jag är glad och harmonisk.
Bodil Sörman är energisk. Orden sprutar ur henne, hon är vältalig. Händer och armar far fram och tillbaka i gester.
Vid 69 års ålder har hon gått i pension. Men driver ännu ett litet företag med maken.
Hur det ska gå för Jaan Albo, som hon en gång per år måste besöka för att få ett nytt recept, vet vi inte.
Han har i dagarna fått läsa sin del av granskningen av sammanlagt tre neurologers journaler.
För Albo framstår rapporten som närmast obegriplig. Tillsammans med sitt juridiska ombud har han bett om att få ta del av hela underlaget.
Hur den här historien slutar vet vi inte. Slutgiltigt beslut är inte taget. Att byråkraterna är på krigsstigen rådet det dock ingen tvekan om.
Detta är nu inte bara fråga om en läkare och en patient. Det finns sex privatpraktiserande neurologer i huvudstadsområdet.
De tar tillsammans emot 50 procent av öppenvårdens patienter som har migrän, epilepsi eller andra neurologiska sjukdomar.
Det säger sig självt att vården för många blir lidande om de förlorar sin försörjning.
Av dessa sex har regionen endast stängt av kranen för de tre som får betalt i enlighet med en gammal taxa som är på väg att fasas ut.
Skäl att misstänka att myndigheten helt enkelt vill göra sig av med gamla stötar som arbetar under de gamla villkoren saknas inte.
Även patienter inom andra delar av landet, som Bodil Sörman, drabbas.
Region Stockholm har gjort så här tidigare, med psykiatriker. Journaler begärdes in. Läkare skulle granskas.
Flera av dessa psykiatriker orkade inte jobba längre åt regionen. De kände sig trakasserade. Än i dag pågår rättsliga tvister mellan en av dem och myndigheten.
Ungefär 1,5 procent av landets befolkning lider av kronisk migrän. I Region Västergötland, Bodil Sörmans del av landet, bor 1,7 miljoner människor.
Bara här är runt 25 000 personer drabbade av sjukdomen. För dem är frågan om rimlig neurologisk vård en fråga om livskvalité. En fråga som ytterst kan handla om liv eller död.
Hur Jaan Albo har skött sina journaler vet jag inte. Kanske finns brister.
Men jag konstaterar att patienter och kollegor till läkaren har hört av sig till mig efter den förra texten och att de alla har öst lovord över honom.
Det betyder inte att han är perfekt. Givetvis har han begått misstag under ett långt läkarliv. Sannolikt finns det missnöjda patienter.
Men över 40 års tjänstgöring utan prickning måste betyda någonting.
– Jag är ju själv på plats då Albo dikterar uppdateringar i min journal. Han är väldigt seriös. Och hans sekreterare hör av sig och frågar hur jag mår. Jag har inget att invända mot dem.
Men om nu denne läkare tvingas sluta, kan du då inte fortsätta få hjälp i din egen region?
– Då måste jag först få en remiss till en neurolog. Endast sådana får skriva ut mina recept. Och kön till dem är lång.
– Jag hamnar i en vårdkarusell igen. Tro mig, jag kan de här sakerna.
Några av läkarna funderar på att försöka jobba vidare även om regionen skulle göra sig av med dem.
Men då får patienterna betala besöken själva. Samt medicinen. Det blir runt 20 000 om året för en genomsnittlig person med kronisk migrän.
En hanterbar summa för vissa, väldigt mycket pengar för andra.
Hur skulle ditt liv påverkas om du inte längre fick din medicin?
– Jag skulle gå från att ha ett bra till ett dåligt liv. Hela familjen skulle påverkas. De tre barnen jag och min man har och barnbarnen drabbas.
– Det är då jag kommer att behöva ett piller att ta den dagen jag inte orkar längre.