50 år sedan mördarmaskinen Che Guevara dog
Myten om Che Guevara lever, 50 år efter hans död. Det berömda porträttet av revolutionären med basker och blick riktad mot framtiden symboliserar uppror på tröjor, posters och cigarettändare över hela världen. Vänsterorganisationer viftar med honom vid demonstrationer, senast förra helgen i Göteborg. Kändisar som Diego Maradona och Angelina Jolie tatuerar in Che i kroppen.
Men Che var ingen frihetlig anti-imperialist. Han var en, enligt egen utsago, ”blodtörstig” (ja, han skrev så) stalinist som eftersträvade kommunistisk diktatur på Kuba, medan andra revolutionärer fortfarande diskuterade om de kanske borde återupprätta demokratin. Han förklarade att de borde motiveras av hat mot fienden så de förvandlas till ”kyliga mördarmaskiner”.
Själv var han inte kylig, han mördade tvärtom med varm själ. ”Jag gillar verkligen att döda” skrev han till sin pappa 1957, som andra barn stolt skulle meddela att de verkligen gillar fotboll eller algebra. Särskilt gärna dödade han de bakbundna som försetts med ögonbindel.
Che signerade ibland brev som ”Stalin II” och när Sovjetunionens nya ledare Nikita Chrusjtjov avslöjade Stalins terror var Che en av få som fortsatte att deklarera lojalitet med massmördaren. Hans egen terror hade gjort förebilden stolt. Efter den kubanska revolutionen 1959 tog Che över La Cabaña-fängelset, där intagna avrättades på löpande band efter summariska rättegångar. Han deltog själv entusiastiskt och lät riva en vägg så han kunde se avrättningarna från kontoret.
1960 lät Che bygga Kubas första arbetsläger dit han lät sända dem som begått ”brott mot revolutionär moral”. 1965 hade det utvecklats till ett helt system av arbetsläger dit regimen skickade homosexuella, religiösa minoriteter och fiender till revolutionen, t ex demokratiska socialister. Det skulle inte bara fungera som bestraffning, utan också som revolutionär social hygien – de intagna skulle med Ches ord ”omskolas genom arbete”.
Nu är det förstås inte militärdiktatur och arbetsläger du vill associeras med om du går runt med Che Guevara på t-shirten, du vill visa att du är rebell. Det hade Che föraktat. Den rebelliska andan är ”förkastlig” förklarade han och klagade i officiella dokument på lata, långhåriga kubanska ungdomar som lyssnade på imperialistisk rock när de i stället borde arbeta för staten och sjunga tillåtna, uppbyggliga sånger. 1961 skrev han att ”arbetarna måste vänja sig vid att leva i en kollektivistisk regim och kan därför inte längre strejka”. Uppror var bara ett medel för att införa diktaturen, därefter var rebellens plats cellen – eller schavotten.
De som bär Che på tröjan har en helt annan bild av honom. Det beror på att Kuba skickligt byggde en Jesus-liknande personkult kring honom efter hans död, med merchandise och tillrättalagda biografier som de fått Hollywood och många salongsradikaler att svälja utan tillstymmelse till källkritik.
Det enda som skiljer Che från en nordkoreansk diktator är att han var snyggare och hade bättre frisyr. Det är vämjeligt att det har räckt för att förblinda kändisar och fjortisvänster under 50 års tid.
Lättlurade västerlänningar
2003 imponerade Kubas Fidel Castro på filmaren Oliver Stone genom att säga att ”till och med våra prostituerade har högskoleutbildning” – trots att det betyder att på Kuba måste till och med högskoleutbildade prostituera sig.
Statistiska lögner
Kuba skryter gärna med låg spädbarnsdödlighet, men myndigheterna gömmer spädbarnsdödsfall genom att klassa det som sena missfall – som Kuba har fem gånger fler av än länder som Spanien och Sverige.