Mitt facit från helgen: Ett bitmärke i skrevet
Ibland får jag hybris. Tror att jag är någon annan. Som när jag är på författarturné och föreläser om klass, etnicitet och patriarkat.
Som när saker jag skriver förvandlas till riksnyheter. Eller när jag sitter i panelsamtal och pratar om vår nationella självbild.
Kanske är det en släng av den där smörgåsfete ynglingen Patrik Lundberg som tog studenten utan slutbetyg, greppade mikrofonen och skrek:
”Känn ingen sorg för mig Sölvesborg!”
Jag tänkte fly min hemstad och aldrig komma tillbaka. Tänkte att jag var ämnad för något större. Jag tänkte inte alls.
I helgen var jag på Killebomfestivalen i Sölvesborg. Likt alla andra stadsfestivaler träffas ortsbor, folk från grannsocknar och hemvändare för att kramas, supa och slåss.
Jag var på fest hos mina barndomsvänner. Jag älskar dem. Vi har det där som inte går att skapa i vuxen ålder. Att inte ses på flera år, men ändå kunna rusa in utan att knacka och ligga raklång på soffan och prata om ingenting. Det krävs inga minutiöst planerade utflykter, inga parmiddagar eller lunchdejter.
Och jag vet att när jag loggar ut kommer de att bära min kista. De kommer att sjunga ”There is a light that never goes out” trots att de tycker att Morrissey är en självömkande korvjockey.
Framför allt älskar jag dem för att de vet hur en högmodig kulturarbetare ska tas ner på jorden.
Det tog inte en kvart innan rövarna haglade. De påminde mig om när jag var 14 och lurades att Lasses kiosk hade ett kodord. Den som beställde en Fanta och samtidigt viskade att ”solen står i zenit” fick vodka i läsken. Sedan gick jag runt i skolan och trodde att jag var drängfull.
De mindes kvällen då jag fördrack mig på julgransvodka och sket ner mig i klubbstugan. Och när jag en gryning vaknade i ett tält på Åhus strand med min kompis morgonpek mellan läpparna.
Kras.
De krossade mig under foten. Som vanligt.
Sedan gick vi ut. Och trots att jag bara lyssnar på indie stod jag lik förbannat och skrålade med när Calle & Berra spelade covers på Ges och Gyllene Tider på Altonas nattklubb.
Jag är vuxen och har flytt i hela mitt liv. Jag måste förlika mig med regel nummer ett: Det går att ta en kille från småstaden, men det går inte att ta småstaden från en kille.
Ingenting har förändrats. Jag föraktar mig själv, citerar Håkan Hellström och lyssnar på könsrock i smyg.
Det är enkelt att bli någon annan. Jag är fortfarande samma man.
Facit för helgen?
Fredag: ett bitmärke i skrevet. Av en kille som brukade kallas för Dampe.
Lördag: två drinkar och en portion pad thai. Över tröjan.
På söndagsmorgonen vaknade jag ensam. I en trädgård.
Stadsfestival 1
När det gäller att döpa sin stadsfestival håller Ronneby världsklass. Till helgen arrangeras Tosia Bonnadan. Ja, ni läste rätt. Och nej, kommunen låter meddela att butterflyknivar, djungelknivar och huggvapen inte får säljas på marknaden.
Stadsfestival 2
Helgens Power Meet i Västerås blev en succé, men nästa års träff är i fara. Polisens blåskontroll fick arrangören att se rött: ”Det orsakade trafikkaos. Vi fick inte in bilarna på området. Ska polisen hålla på så här så blir det inget Power Meet nästa år”, sa Kjell Gustafsson till VLT.