Hennes människosyn är ett förakt för utsatta
Jag följer en kvinna på Instagram som kallar sig Batgio. Hon är en elegant och rik italiensk superstylist som reser jorden runt för att se till att rätt örhängen läggs till rätt klänning. Detta är inte att raljera, detta är vad en stylist gör, och jag har inga problem med det. Jag undrar bara om man kanske kan lösa stylandet på lokal nivå.
Nåja, kanske är en del örhängen så svårmatchade att man måste flyga in en expert tvåhundra mil bort, jag är inte fullt så insatt i modebranschen som man kan tro.
När Batgio, eller Giovanna Battaglia Engelbert gifte sig med Oscar Engelbert krävdes det fyra dagars firande på Capri för att äktenskapet verkligen skulle ta sig. I en intervju som Martina Bonnier gjort med Giovanna för Damernas värld återges hur bröllopet kommit att kallas ”2000-talets mest magnifika modebröllop.”
I samma intervju får Giovanna frågan var hon har sina ”huvudgarderober.”
Och hade jag inte anat det tidigare så är det nu ställt utom allt rimligt tvivel: Giovanna lever ett annat liv än det jag pysslar med.
”Framförallt i New York och Stockholm. Den walk in-closet som jag har här i Stockholm har jag designat själv. Jag älskar den, önskar bara att jag hade mer tid att tillbringa i den.”
Endast den som har tvingats vara ifrån sin gå in-garderob kan relatera till Giovannas smärta.
Martina Bonnier vill veta hur Giovanna gör med alla sina kläder.
”Jag köper mycket kläder. Jag brukar faktiskt säga att jag ger tillbaka mycket till modeindustrin med tanke på hur mycket kläder jag köper.”
Hör ni det, Giovanna ger tillbaka. Dessutom har hon sina ”vintagehandlare runt om i världen, som alltid letar efter unikt mode till mig”.
Jag läser intervjun med Giovanna som en parodi på en väldigt rik och världsfrånvänd person. Jag tänker: jag måste skriva om detta.
Men så inser jag hur missunnsam och rent ut avundsjuk jag kommer framstå. Vad är det för fel på mig, människor får väl vara hur rika de vill och ha hur många garderober de önskar?
Jag ska lämna henne ifred. Hon ska inte behöva svara inför någon, allra minst mig.
Men så kommer jag till följande del av intervjun. Martina frågar: ”Hur är det att leva ett så privilegierat liv?”
Giovanna svarar: ”Utan att låta högdragen måste jag säga att privilegier inte är något du föds med, utan det är något du förtjänar. Jag tänker att jag har förtjänat alla privilegier som jag fått ... jag tror fortfarande att om du lever väl, tänker på din omgivning och jobbar hårt så får du vad du förtjänar.”
Utan att låta högdragen alltså.
Vi känner alla till myten om Marie Antoinette som tyckte att det svältande folket kunde äta bakelser. Giovannas människosyn är en modern, och helt sann, version av föraktet för utsatta människor.
Att inte inse sina privilegier är vår tids pest.
Könsdemokraterna 1:
Ebba Busch Thor tycker att den svenska förskolan ägnar sig åt ”genusflum” och att den vill ignorera det faktum att kön existerar. För det första undrar jag var dessa förskolor finns?
Könsdemokraterna 2:
Och för det andra: ingenting kan vara så skönt som att vara fri att vara den du är, utan förväntningar utifrån genuskontext. Det är det som är genusflummet Ebba, att alla är fria att vara den de vill.
