En pojke anmäls försvunnen – och ingen gör någonting

Polisens avspärrningar i närheten av platsen där den mördade 15-åringen hittades.

”Det var som att vår son inte räknades, han har inte samma värde”. Det är ett citat i Dagens Nyheter från mamman till den tonårspojke som hittades mördad i Valstas elljusspår i februari i år.

Händelsen med den mördade 15-åringen rymmer många historier. En om våld, en om polisens prioriteringar, en om en pappa som i nio dygn letar efter sin försvunna son helt ensam, utan stöd från polisen, socialen eller civilsamhället. Händelsen rymmer även en historia om nyhetsrapportering och närhetsprincipen. Idén om vilka nyheter vi svenskar känner närhet och relaterar till, och vilka händelser man upplever som irrelevanta att berätta, de som aldrig blir nyheter i tidningen. 

 

Det var under en lunchrast, en vanlig skoldag i februari, som 15-åringen försvann spårlöst från sin skola i Märsta. Efter att pojkens pappa anmält honom försvunnen samma dag skulle det alltså dröja ytterligare nio dygn innan han återfanns mördad. Det var en klasskamrat som visade polisen kroppen. Den låg intill ett elljusspår inte långt från skolan där pojkarna hade gemensamma lektioner.

Bakgrunden till mordet finns att läsa i Dagens Nyheters nyligen publicerade kartläggning av mordet. Man kan även läsa om fallet i Märstas lokaltidning, sedan tar nyhetsrapporteringen slut. Inga andra nyhetssajter har prioriterat att skriva om händelsen, civilsamhället slöt inte upp för att hjälpa till i sökandet, polisen valde att inte inleda någon sökinsats eftersom man inte misstänkte något brott.

Den bedömningen gjorde polisen utan att vidta några som helst åtgärder. Ingen kontrollerade 15-åringens telefon eller bankkort. Ingen kontaktade andra anhöriga eller skolan. Ingenting. En 15-årig pojke anmäls försvunnen och ingen gör någonting. Utom en ensam pappa som går och går, samma runda i dagarna nio. Letar efter sin son på tågperronger och i skogen. Helt utan stöd från någon.  

 

Vid tidigare fall när barn försvinner i Sverige känns det som att alla vill hjälpa till. Privatpersoner tipsar medierna och polisen, folk ger sig ut och går skallgång genom skogar och bostadsområden. Ett försvunnet barn blir på något sätt allas barn, så som det ska vara. Man ska känna ett kollektivt ansvar över barn, man ska vilja hjälpa till och hitta svar. Man ska känna medlidande med familjen och om det värsta händer, att barnet återfinns men inte längre är vid liv, då ska hela landet sörja.

Varför var det ingen som brydde sig om 15-åringen?

 

Nyhetschefer uppskattar kanske inte att svenskar känner närhet till händelsen? Till pojken? Varje dag matas vi med en uppsjö av nyheter från USA. Det kan kännas som att vad som helst som händer i USA kvalar in i nyhetsvärderingen. Märkligt nog så funkar närhetsprincipen så att nyheter från andra sidan Atlanten känns mer relevanta och nära än något som händer i Stockholmsförorten Märsta.

Jag tolkar detta som en produkt av hur rekryteringen ser ut till våra svenska mediehus. Vem värderar närheten? Vem kan relatera och vara med och avgöra vilka historier läsaren ska relatera till? Vilka historier blir stora och vilka personer förbisedda? Vem räknas och vem har inte samma värde?

En berättelse om en mördad 15-årig pojke kan gå till historien – eller bli bortglömd. Det är människorna som värderar nyheterna som avgör hur det ska bli. 

 

”Det var som att vår son inte räknades, han har inte samma värde”. Mammans hjärtskärande ord rymmer på så sätt en brutal sanning. Eftersom ingen deltog i letandet, ingen misstanke om brott väcktes, ingen skrev om händelsen, ingen gjorde någonting – då är det som att inget egentligen hade hänt. Inget som räknades? Inget av värde?

En historia som utspelar sig på det här anmärkningsvärda sättet får inte kastas bort med gårdagens tidning. Det är många som borde dra lärdom av 15-åringens död. Som polisen genom sitt misslyckade arbete. Som nyhetsredaktionerna som struntade i att skriva om händelsen.

Följ ämnen i artikeln