Ge mig en kriskommission – eller tre
Men politikerna vill hellre käfta
Det finns mycket i det svenska samhället som skulle kräva en kriskommission.
Men politikerna säger nästan alltid nej.
De vill ha något att bråka om.
Polisfacket krävde nyligen en kriskommission för att stävja gängvåldet. Med rätta sade de att polisen inte själva kan fixa det. De ville också att kommissionen skulle vara blocköverskridande. Så att båda sidor i politiken syddes in i säcken, så att säga.
Förslaget var stendött innan det nådde marken. Inte för att tonåringar numera utför kontraktsmord. Inte för att de gängkriminella och deras entourage uppges uppgå till fasansfulla 30 000 personer. Inte för att automatvapen används på förortstorg. Eller för att oskyldiga förbipasserande träffas av kulor.
Nej, skälet till att nödropet från de polisanställda inte fick något som helst gehör är att politikerna inte vill ha kriskommissioner. Jag ska återkomma till varför. Men tills dess kan man konstatera att det är ynkligt.
Det saknas inte ämnen för kriskommissioner. Flera grundläggande samhällsfunktioner är om inte satta ur spel så åtminstone inte tillförlitliga.
Sjukvården är ett exempel. Vårdköerna växer. Vårdgarantin som infördes 2005 fjärmar sig från målet år för år. Personalen lämnar vårdyrket för att arbetsförhållandena inte är tillfredsställande. Hur kan man åse det, år ut och år in. Det är obegripligt.
Ett vanligt brev tar, enligt min evidensbaserade erfarenhet, mellan elva och tolv dagar att distribuera inom Stockholm. När den italienska posten brakade ihop på motsvarande sätt uppstod konkurrerande postdistributörer med egna frimärken. När blir det så här?
Järnvägen ska vi inte tala om. Södra stambanan skulle vara helt avstängd i en vecka mellan Norrköping och Hässleholm. Men tidsgränsen hölls inte, det blev några dagar till för att det, bland annat, var fel på den nya rälsen.
I ett brev nyligen till regeringen meddelade ett antal stora kunder, företag som Volvo Cars, LKAB, SSAB och Stora Enso att anarkin på rälsen allvarligt skadar deras affärer. Ryggraden i svensk export.
Trots det vägrade infrastrukturminister Andreas Carlsson (KD) kalla ett möte på hans departement i måndags för ett krismöte. Det var ett ”dialogmöte”.
Efter sin dialog meddelade Carlsson vid ett kort pressmöte att entreprenörer hade sagt att det fanns utrymme för åtskilliga förbättringar av underhållet. Exempelvis genom att använda lite modernare metoder. Det mentala förfallet i ledningen av järnvägsnätet är uppenbarligen djupare än man kunnat föreställa sig.
Men några nationella kraftsamlingar, kriskommissioner, för dessa eller andra illa fungerande sektorer i det svenska samhällslivet är alltså inte i sikte. Skälet är framför allt att politikerna inte vill ha dem.
Kriser, små eller stora, är politikens livsluft. Det som fungerar väl behöver man inte göra så mycket åt. En rundsmörjning då och då räcker.
Men stora kriser kan debatteras. Vilket är bästa sättet att angripa problemen? Jag har bästa lösningen säger ett parti. Ett annat påstår också att de sitter inne med svaren. Övertygelsen om att motståndaren är inne på helt fel spår är gemensam.
På stora kriser kan man också locka till sig fler väljare. Lag och ordning har under flera år toppat väljarnas lista över politikens viktigaste frågor.
Här finns alltså röster att vinna. Det finns inte ett parti på det demokratiska klotet som släpper iväg en sådan godbit till en parlamentarisk kommission med representanter från riksdagens breda spektrum av partier. Där är ju avsikten att komma överens, inte spränga raviner mellan ett par ganska likartade förslag.
Ett annat skäl är att fältet för politiska trätor krympt. Mycket hanteras i hög grad av EU. Det stora klimatpaketet, som ännu inte är klubbat i alla dess delar, är ett exempel. Vill man införa helt andra regler är chanserna att göra sig hörd ganska liten.
Med allt detta sagt är det inte säkert att en kommission skulle vara framgångsrik. Avhopp från stora uppgörelser är inte ovanliga. Tvärtom.
Men det skulle i alla fall verka som politikens toppskick tog människors oro, ilska och frustration på allvar. Det är en vinst i sig.
Ge mig en kommission - eller tre.
TRE SPANINGAR
- ”Svenska officerare oroar sig över villkoren vid utlandstjänstgöring i Nato” var en nyhet i Sveriges radio i veckan. Min rekommendation: Sluta med det. Sverige är för det första inte medlem i Nato än och för det andra kommer ingen deporteras för tjänstgöring i andra länder.
- ”Neostalinism” kallar försvarsberedningen den rådande politiska strömningen i Ryssland i sin nya säkerhetspolitiska rapport. Exakt vad det betyder är kanske oklart utom att det är mycket oroande. Det kan man hålla med om. Liksom att det kommer vara svårt i flera decennier framöver.
- Ett språkrör i stället för två diskuteras på nytt sedan Per Bolund meddelat att han lämnar alla politiska uppdrag i samband med Miljöpartiets kongress i november. Men har de gröna råd att sudda bort alla sina karaktäristika? Skulle verkligen inte tro det. Mitt enkla råd lyder: Behåll.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.