En sista natt med gänget – på låtsas
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Varför är möhippor och svensexor könsindelade 2007? Frågade jag er.
Ni svarade att ni är trötta på feminister som alltid ska klaga. Som om jag ansåg det vara det stora framtidsslaget, den viktigaste frågan på feminismens agenda: könsuppdelade svensexor och möhippor. Jag tycker ju bara att det är ett bra krönikeämne i dagar då Sverige odlar fram sina egna Godzilla-brudpar.
Det råder bröllopsfeber här ifall någon missat det, vissa ”slott” är uppbokade år i förväg och det poppar upp en ny bröllopsbilaga varje dag.
Men många andra av er blev filosofiska, sa att det handlar om ”sista natten med gänget” och att man bara kan släppa loss med varelser av samma kön. Det tror jag stämmer. Att vi vill hålla i den här känslan av sista natten. Ingen rör brudarnas och grabbarnas fest.
Jag har tänkt på det ibland när jag blivit inbjuden till en möhippa men inte känner bruden så bra.
Kanske känner brudgummen bättre, hade velat gå på hans svensexa i stället. Men vad händer om jag gör det? Det är väl inte som att jag avbryter grupporgien med strippan? Varför är det så få mixade fester? Vi bryter ju mot traditionerna med hur bröllopet ska se ut, hejvilt, varför inte på ”sista” partyt?
Men det är inte helt sant att möhippor och svensexor inte bryter ny mark, eller i alla fall har utvecklats.
Det är inte så ofta längre som man ser en för full blivande brudgum eller brud som går omkring i jättebebisdräkt och med napp runt halsen och säljer kyssar för en krona på stan. Nu ska det i stället njutas, bastas, masseras, göras ansiktsbehandlingar, provas viner och lagas middagar ihop med känd kock och sovas på fint hotell och ja, vissa åker till andra länder, fatta vad det måste kosta.
Jag hörde om en kille som inte hade råd men ändå inte kunde med att tacka nej till att åka med på en svensexa i Berlin.
Sedan har vi extremfesterna (oftast en svensexa) som går ut på att förnedra den blivande brudgummen så mycket som möjligt (inget nytt fenomen). Han ska kidnappas, skickas på bagageband, åka forsränning na
ken eller vad det nu är som gäller.
Jag har hört om en svensexa, kanske är det en talande skröna, där en kille hissades upp i ett träd, stående på en gunga med bindel för ögonen medan kompisarna satte på helikopterljud och blåste en vindmaskin på honom så att han trodde att han var på väg upp i luften under en helikopter och han nästan kissade på sig av skräck.
För många människor är svensexan eller möhippan ett sätt att få utlopp för sina aggressioner. Lite NU JÄVLAR SKA HAN/HON FÅ SE VAD VI GÅR FÖR. Så hissar man upp sin polare i trädet och garvar rått när han nästan kissar på sig. För polarna kanske gjorde samma sak mot en själv på ens egen svensexa.
Man förväntas ju toppa och maxa.
Det är en tävling. Den som utsätts förväntar sig ofta det bästa, så klart. Inga halvmesyrer som en vanlig tråkmiddag eller lite videohäng går för sig.
Kontentan verkar vara att det ska festas som om det var sista natten (eller en hel dag) med gänget i alla fall. Som om det blivande brudparet faktiskt var på väg till fängelse. Det säger rätt mycket om vad äktenskap har symboliserat för människor, och i vissa läger/kulturer fortfarande gör.
Vi låtsas att den sista festen är den sista festen i friheten innan bojan slår igen runt foten och man måste fila sönder den och iscensätta en rymning om man ska gå ut och dricka öl med kompisarna. På samma vis som vi låtsas att det äktenskap som just ingicks är Guds verk och kommer att hålla i evighetsevigheter.
Det är vår moderna saga, i våra moderna västsamhällen.
Vi behöver den. Vi behöver något som lindrar smärtan av en värld som brinner. Vi vill inte lyssna till ännu en sann Pomperipossastory om att vartannat äktenskap spricker och att folk knullar runt, med vigselringen blänkande på ena handen.