Fram för en allmän piss- eller skogsplikt
Ryssen kommer. Det var sådant som man var rädd för när man var liten. Ryssen, flygande tefat med medföljande utomjordingar samt Reagan och röda knappen. Det var sådant man blev dålig i magen av på 80-talet. Allt det här var ett gäng säkerhetsrisker som man fick leva med som elvaåring, och exakt vad hoten skulle avvärjas med blev man aldrig riktigt klok på. En större ansamling av de där finniga värnpliktiga som brukade hänga utanför Café Brissman i Kristianstad på onsdagskvällarna? En flygflotta med halvfärdiga JAS 39 Gripen?
Lite halvtryggt kändes det att man alltid kunde slå upp telefonkatalogen för att få veta vad man skulle göra i händelse av krig. Som om någon hade en plan (och även om man starkt misstänkte att det inte fanns någon plan, så kändes det i alla fall bättre än ingenting.)
I dag kommer hotet varken från en exskådis som har blivit president eller gröna gubbar från yttre rymden eller trupper från röda öst. I dag finns hotet mitt ibland oss, som det så käckt heter, eftersom verkligheten mer och mer har börjat låta som en nerrökt trailerproducent.
Men med tanke på det. Om säkerhetshotet mot vårt samhälle ser annorlunda ut i dag mot tidigare. Om vi nu har börjat småskissa på att ge upp den allmänna värnplikten i Sverige för att ”den har spelat ut sin roll” och för att hotbilden har förändrats. Om samhällshotet inte längre handlar om en ryss som försöker inta landet utifrån, utan snarare om en vanlig medborgare som blir terrorist för att samhället har misslyckats med sin allra viktigaste uppgift – nämligen att få alla att känna sig hyfsat delaktiga och ansvariga.
Vad gör vi då? Hur skyddar man ett samhälle från ett hot som kommer inifrån? (Bortsett från att slå in nagellack och nässpray i små plastpåsar i säkerhetskontrollen.)
Jag föreslår allmän klassplikt. Eller allmän skogsplikt. Eller allmän pissplikt. En helt ny försvarslinje byggd på en urgammal modell.
Lumpen inklusive översittare, exklusive vapen. Typ. Finniga tonår
ingar från alla samhällsskikt och alla delar av landet som tvingas ligga och frysa i skogen tillsammans i ett tält och käka 50 år gammal ärtsoppa och spana efter den tid som flytt.
Jag tror på det mer än någonsin. Lantisar och nollåttor och göteborgare och medelklass och överklass och arbetarklass i tvångssamkväm. Carl-Magnusar och Noppar med Mehmets och Kevins och Antons. Magdalenor och Caritor och Tovor och Leylor som får chansen att lära känna varandra när de sopar kaserngården och sopar kaserngården och sopar kaserngården.
6 månader i en klasslös tillvaro innan alla blir filtrerade och utspottade och uppdelade i respektive fack igen.
Ett unikt tillfälle att skära rakt igenom bostadspolitik och integrationspolitik och regionspolitik och klädkoder och bildningsbakgrund – i alla fall en gång i livet.
När är det annars möjligt?
Om lumpen är en totalt poänglös tillvaro, så kan jag i alla fall se poängen med det.
Kanske är det en naiv bild byggd på gamla B-rullar, kanske är det den lilla generalen i mig, kanske är det en total övertro på den typen av lojalitet som uppstår i ett ”jag kommer aldrig att glömma Benny för han pissade på mina fötter för att hålla dem varma”. Den typen av grejer. Vänner för livet. Empati och förståelse som grundar sig på minnen och människor av kött och blod. ”Skull and Bones” fast inte bara för överklasspojkar. Nätverksbyggande für alle. Sitt inte här och snacka om att det inte finns någon arbetarklass längre, eller säg inte sådär om muslimer, eller jag tror inte att det är så lätt att vara greve...Jag träffade en lirare i lumpen...
Ni fattar vad jag menar. Det är ett seriöst förslag. Jag tror aldrig att samhället har varit i så stort behov av allmän värnplikt som det har nu.