Glöm ”klanröster” – det handlar om demokrati

MP-politikern Leila Ali Elmis kritiker hävdar att hon valts in i riksdagen tack vare ”klanröster”.

Och enda anledningen är att hon bär slöja och har somaliskt ursprung.

Svarta muslimska kvinnor i Sverige brukar pekas ut som förtryckta, dåligt integrerade, allmänt passiva problem. Men när en muslimsk kvinna tvärtom engagerar sig politiskt, lanserar en personvalskampanj så sensationellt framgångsrik att hon bli inkryssad och tar plats i vårt högsta beslutande organ? 

Nej, inte ens då gör hon rätt, med svenska mått mätt. 

Trendordet ”klanröster” har använts flitigt i eftervalsdebatten. Främst med rasistisk touch, i förklaringar av hur lealösa invandrare inte klarar ta egna beslut i valbåset utan bara lyder sina stamhövdingar.

Att Leila Ali Elmi fått över 1 400 personkryss i Angered där hon bor är egentligen inte konstigare än att kristdemokraten Robert Halef kryssats av tusentals i hemorten Södertälje.

Eller att rika Göteborgsfamiljer röstade på sin granne Martin Wannholts nya parti Demokraterna. Eller att förre detta landsbygdsminister Eskil Erlandsson lyfts fram till riksdagsplats av hembygden i Kronobergs län. 

Det är ingen vild gissning att Leila Ali Elmi är lokalkändis i förorterna där hon bott nästan hela sitt liv, eller att barnfamiljer där lockas av skolfrågan hon driver. Hon har dessutom smart nog kampanjat på modersmålet somaliska och tryckt extra på sitt ursprung. 

Varifrån man kommer är ju grejen med vårt personvalssystem. I riksdagen sitter ledamöter från Norrbotten tillsammans i raderna, medan smålänningar trängs på ”Smålandsbänken”.

Svenskar röstar med sin bygd, sin klass, sitt kön, sin fotbollsförening, radhuslänga, sitt ursprung eller sin kyrka. Det finns svenskar som röstar på vissa svenskar för att de bara tycker om andra svenskar. Det är galet, men det är demokrati.

Inget har heller i demokratisk anda hindrat andra hugade riksdagskandidater från att knacka dörr i Hammarkullen och försöka vinna förtroende hos de somalisktalande väljarna där. Tyvärr tycks många politiker om vi talar klarspråk skita i dessa socialt utsatta förorter.

Det, och inte Leila Ali Elmi, är det verkliga demokratiproblemet.