Domen mot Saga Berlin säger något om vår tid

Saga Berlin, konstnär och överlevare från terrorn på Drottninggatan, ska betala över en kvarts miljon i skadestånd för klotter i simbassäng.

Vad säger domen i Södertörns tingsrätt om oss?

Låt mig återkomma till den frågan och först kort redogöra för bakgrunden till dagens dom och de juridiska överväganden som ligger bakom den.

Hösten 2016 försåg medelst sprayburkar tre ännu inte identifierade personer simbassängen i Hägerstensbadet med nytt utseende.

Om aktionen ska bedömas som graffitikonst eller skadegörelse ligger i betraktarens öga, även om den senare kategorin kan vifta med stöd av staten för sin hållning.

Tilltaget arrangerades av Saga Berlin, regissör, fotograf, uppmärksammad och prisnominerad för musikvideor, som städslade några konststudenter att dokumentera arbetet.

Sju månader senare var hon ett av offren för Rakhmat Akilovs terrorfärd nerför Drottninggatan.

Om konsekvenserna av detta brott berättade Berlin i två rättegångar, en i vilken terroristen var åtalad, den andra där hon själv stod för skranket.

Svåra hjärnskador, sönderslagna armar och ben, ännu sjukskriven, smärta av ljus och ljud.

Jag upplever dagens dom som välskriven och balanserad. Å ena sidan var hennes primära avsikt att skapa ett konstverk, inte att begå brott. Å andra sidan blev skadan stor. Det krävdes flera saneringar innan bassängen var återställd: högtryckstvätt, blästring, ommålning.

”Respekten för annans rätt till sin egendom är en minst lika viktig princip som rätten att skapa konst”, påpekar tingsrätten. Den som är av en annan åsikt borde sluta ögonen och fundera en stund på hur han eller hon skulle reagera om det var hennes egna saker som förstördes av någon konstnär som fått feeling.

Tingsrätten fortsätter i samma stil. Ja, det ska tas hänsyn till att Berlin är ett offer för ett terrordåd och ännu är sjukskriven då straffet bestäms. Men nej, skadeståndets storlek är inte en förmildrande omständighet.

Slutsatsen blir 70 dagsböter, vilket motsvarar fyra månaders fängelse, och lägsta tänkbara belopp på dagsboten för grov skadegörelse.

Det vägs fram och tillbaka även i resonemanget om skadeståndet. Berlin får ut 10 000 i månaden från Försäkringskassan. Sett i det ljuset blir ett skadestånd på 280 860 kronor oerhört betungande. Hon har emellertid planerat sitt brott noggrant. Därför prutas det inte.

För Saga Berlins sönderslagna liv bestämdes i den andra rättegången ersättningen till 150 000. Allt har ett pris.

Den som försöker sig på jämförelser av detta slag blir en tacksam måltavla. För beskäftiga personer som aldrig glömmer bort att påpeka att regler är regler. För de filosofiskt lagda som invänder att det inte går att sätta en prislapp på brottsoffers själsliga lidande. För juriststudenter, inte sällan av manligt kön, som slänger sig över mejlen med evighetslånga föreläsningar om skillnaden mellan skadestånd och kränkningsersättning och det orimliga i att ställa dessa sanktioner mot varandra.

Jag har inga invändningar mot dagens dom. Vandaler ska betala för det de förstör. Men jag kan inte låta bli att känna att slutsatserna i den säger någonting.

Någonting om vad och hur staten, samhället, vi alla, värderar. Någonting mindre smickrande.