Vad är självkärlek egentligen?

Foto: NEW LINE CINEMA
Sarah Jessica Parker som Carrie Bradshaw i tv-serien Sex & the City.

För några veckor sedan åt jag frukost till en bild på Carrie Bradshaw. Det odödliga citatet ”don’t forget to fall in love with yourself first” stoltserade i gula, stora bokstäver bredvid bilden och föreläsaren som pratade om personliga varumärken.

Det var bara kvinnor i rummet och jag kunde inte låta bli att se mig runt och tänka: ”okej, innebär det här egentligen att vi är så här många en vanlig torsdagsmorgon som behöver påminna oss själva om att tycka om personerna vi är?”.

Kanske var inte det den slutgiltiga poängen, men föreläsaren fortsatte prata om alla dessa attribut vi borde leva ut. Att ha ”sass”, integritet, kreativitet.

Att bli någonting, för att vara någonting.

Fast poängen kanske egentligen borde fokusera på att vi redan är någon, som kan bli vad vi vill rent naturligt. Men vi har ju aldrig lärt oss det, så jag antar att jag är naiv inför tanken.

 

Hur som. Det här med självkärlek känns så komplext. På alla sätt.

Att prata om att få den, att inte glömma den, handlar ju om att vårt naturliga utgångsläge som tjejer är att inte ha det. Att inte känna kärlek gentemot oss själva. Att inte känna tilltro och tillit och mod. Någonstans längs vägen tas det bort och jag undrar var. Kanske är det samma strukturer som alltid. De som säger att tjejer ska fogas och formas. Ha mindre plats, mindre rätt. Mindre av allt, för att vara krass.

Som gjort att det blivit kontroversiellt att se sitt eget värde. Revolutionerande, nästan.

Ändå är det ett av vår tids största krig fortfarande. Det som handlar om att komma ut hel på sidan av sin fulla existens. Att få vara, tycka och tänka i sin 100-procentiga kapacitet för att det är det som är naturligt – egentligen.

Det är intressant, det där. Självkärlek och en ny tid där vi vill bli ”gillade” mer än något annat och där vi fortfarande har så svårt att se vårt eget värde att ett citat från en tv-serie som är 21 år gammal fortfarande är aktuellt – men som också påtvingar en känsla av att om vi inte gör det, om vi inte älskar oss själva först, så kommer vi vara fast i den fogliga, förtryckta bilden från förr.

Och är det egentligen sunt att sätta den pressen kring något som självkärlek?

 

En tjej skickar ett dm på Instagram och skriver: ”Det är viktigt med självkärlek men det måste få ta sin tid och alla tar olika lång tid på sig. Känner igen mig i att det känns som tvång”. Hon får medhåll av andra som beskriver det som ”press” och ”påtvingat”. En tjej beskriver stressen av att känna hur alla andra lyckas, men inte en själv. Och så är det en som skriver: ”Det är en sån press på att vi ska hålla på och älska en massa, varför kan vi inte bara få vara?”.

Ja, varför inte?

I alla debatter, i alla frågor, är det lätt att vi bestämmer utifrån vilka regler vi borde känna någonting. Är du si eller så – borde du känna såhär. Kanske är det exakt lika med kärlek till oss själva. Inspirationen och riktlinjerna kan ibland främja den motsatta känslan än vad tanken var från början. Vi jämför vår egen kärlek med andras – för att jämförandet fortfarande är vårt utgångsläge.

Och med det sagt så ja, vi är friare i dag. Vi har våra egna plattformar och revolutioner och systerskap och vi vet, vi vet att det går. Att det går att forma en bättre värld. Ett annat perspektiv. Men det betyder inte att allt försvinner med bättre vetande. Det finns förväntningar även i friheten.

För vi är fortfarande en kvinna i blickfånget oavsett om den vi tittar på är oss själva. Kanske är vi till och med hårdare när reflektionen är vår egen. Så vi jämför och förändrar och trycker upp gula citat om självkärlek på projektorer och säger ”bli mer som Carrie Bradshaw”. En tonårstjej skickar ett dm: ”självkärlek känns som ett tvång nu snarare än ett frivilligt beteende”.

Så kanske är det viktigt att bara säga detta: det är okej att bara få vara.

Det räcker alldeles utmärkt.

avFrida Söderlund

ARTIKELN HANDLAR OM

Kärlek

Dejting

Relationer

Psykologi