Polisens film en sorglig berättelse om tillståndet i förorterna
Två unga pojkar drog vapen då de påkoms med att försöka snatta fikabröd.
En berättelse om tillståndet i vissa av storstädernas förorter som vi alla har någonting att lära av.
Jag tycker mycket om filmen som Christoffer Boman, biträdande lokalpolisområdeschef i Järva, lade ut på Facebook i går.
Där fanns ett vädjande, ett rop på hjälp, en enkel men klok ton, en röst långt bortom den tröttsamma machosnutjargong som diverse Dirty Harry-epigoner inom och bortom poliskåren i sociala medier tror sig kunna lösa samhällsproblem med.
Två grabbar togs på bar gärning då de försökte stjäla bullar i en matvarubutik i Kista centrum i Stockholm i fredags. Skickligare var de inte än att personalen upptäckte tilltaget, varefter pojkarna drog pistol.
Jag tror jag förstår varför Bomans stillsamma bön – ”Det har gått för långt nu, den här våldspiralen där man skjuter först måste få ett slut” – blev viral och delades av tiotusentals personer.
Polischefen lyckades fånga och frysa ett ögonblick, klä det i ord och skapa en bild om tillståndet i de stadsdelar som på samtidsvenska döpts till utanförskapsområden.
Det är inte ännu en av alla dessa berättelser om dödliga uppgörelser och skjutningar som fångas på övervakningskameror och bildar tacksamma underlag för nya rubriker i kvällstidningarna och diskussioner med experter i morgonsofforna.
Det är en berättelse om hur banal brottslighet, ett alldagligt snatteri, får en orimlig konsekvens. En berättelse om att ingenting numera tycks vara för bagatellartat för att revolvern ska plockas fram. En berättelse, kort sagt, om vår tid och våra utmaningar.
Vi måste alla hjälpas åt, säger polischef Boman.
Vi har hört det förut. Men att vi har hört det förut innebär inte att det inte är sant. För så är det: Vi måste alla hjälpas åt.
Samtidigt fortsätter skjutningarna. Det går i vågor, polisen har haft viss framgång med att städa undan gängledarna, men i det tomrum som uppstår steppar nya förmågor fram.
Några enkla förklaringar till situationen – varför är det tio gånger vanligare med dödskjutningar bland unga män i Sverige än i Tyskland? – finns inte.
Gunnar Appelgren, kriminalkommissarie i Stockholm, har en intressant teori. Sverige ligger högt i EU i strängt taget alla välfärdsjämförelser. Men det gäller bara 94 procent av vår befolkning. Resten har fått det väsentligt sämre av de fria skol- och vårdvalen och liknande reformer.
Det vi ser nu, säger Appelgren, är hur någon promille av de sex procent av dem som hamnade utanför den ekonomiska tillväxten beväpnar sig och skjuter varandra.
Kanske har han rätt. Helt fel tror jag inte att han har.
Dessbättre tar politikerna då och då paus från sitt eviga käbbel om vem som bär ansvaret. Som till exempel då regeringen härom veckan beslöt att utvidga ett projekt med snabbare lagföring för enklare brott till att omfatta även 15-18-åringar.
Det är bra. Det tjatas om hårdare tag. Viktigare är snabbare tag. Brottsbenägna kids får den hårda vägen lära sig att de har ett pris att betala för krossade rutor och buskörning.
Men en sådan reform löser givetvis inte de grundläggande problemen. Polisen har inget annat val än att kämpa vidare. Vissa mördare kommer att buras in, andra dessvärre gå fria.
Socialtjänsten och skolan gör viktiga insatser, men samarbetsformerna mellan myndigheterna kan utvecklas. Utvecklas kan även civilsamhället och det ekonomiska stödet till de sämst fungerande statsdelarna.
Att skitungar osäkrar revolvern för att de inte får sno bullar i fred är inget strålande betyg för vare sig dem själva eller för ett av världens mest välmående länder.