Jag är ung och frisk, men klarar det knappt

helskärm

Sedan några år tillbaka utövar jag en extremsport. Den är fysiskt krävande, varje dag bär jag precis så tungt och långt jag kan. Jag har folk omkring mig säger att jag måste ta det lugnare, att jag pushar gränsen för vad en människa klarar. Kan det vara värt det? frågar de och ögonbrynen möts över näsan av antingen oro eller skepsis. 

Sporten jag valt att offra allt för är att ha en helt vanlig, eller till och med rätt privilegierad, familj.

I SvD skrev Lena Andersson om föräldrars vanvård och oförmåga att sköta ett hushåll. När ett hem med barn inte fungerar är det föräldrarnas fel, sa Lena, och jag höll nog med. Men tvärtom är jag inte det minsta förvånad över att det finns de som misslyckas. För jag är ung, frisk, infödd och helt okej, och knappt jag klarar det. Inte för att jag inte försöker, heller. 

Min lunch är på havre, precis som Lena har jag överslagsräknat kostnaden i tid och pengar kontra näringsvinsten. Jag äter den medan jag jobbar, och ammar, och planerar nästa duktiga sak att bocka av. Inte för att jag vill imponera på någon med min strävsamhet, utan för att det är vad som krävs av mig, av oss. Mitt liv styrs av den sortens uträkningar, ett mammahustlande, där vår egen kortsiktiga njutning sällan är prio.

Jag är knappast ensam. Jag möter en annan som jag på en parkeringsplats, som också behövt anpassa sig och bli praktisk extremist på några korta år. Vi behöver stämma av ett datum och jag ser kalendern i hennes telefon. Den ser ut som en streckkod och det är bara resten av eftermiddagen som visas. Allt är effektiviserat i våra liv, om familjen är ett företag vill vi maximera vinsten överallt. Inte bara i siffror, utan i kärlek, mening, ordning.

Lisa Magnusson i DN är också orolig för barnen, men för våra barn. Medelklassens föräldrar har för tråkiga garderober och färglösa liv, skriver Lisa. Jag äter för mycket kall gröt och mina färgmatchade vittvättar är för funktionella. Jag borde ut ur min alltid halvbeigea kapselgarderob, allt funkar ioförsig hyfsat där men inget får en ju att direkt skratta. Att jag inte haft tid att vara i ett provrum på fem år är helt enkelt mitt problem att lösa. 

I valet mellan maximal underhållning och största möjliga stabilitet tog jag det senare, när de spännande maträtterna swishade förbi på cykel valde jag den grå sörjan. I en annan tidning kallas vi “hemmafrulajvare” och “blåsta våp” just för att vi inte prioriterat nöje och självförverkligande. Några av oss, grötextremisterna, valde nämligen att låta våra barn börja på förskola lite senare, gå lite färre timmar. Separationsångesten och virusinfektionerna verkar helt enkelt inte värt det, de första åren beräknades för få och sköra. För ett par, tre decennier sedan var det inte alls extremt.

Mitt liv känns som en extremsport, men det är i relation till vad som är omkring. Det svåra med mina val är inte själva uppgifterna, brödbakandet eller barnpassandet, utan att låta bli det andra. Det är inte gröten och familjen som är det tunga, utan att stå emot tjänsterna och apparna, köpandet och kickandet, nuggets och juicen.