Pennalismen formar oss inte - det gör samhället
De tog oss, en efter en. Brottade ner oss och lade oss på rygg.
Knäna på armarna så att vi inte skulle kunna slingra oss. När vi slutade sprattla lättade de på greppet, sedan inleddes akten.
Våra ögonbryn rakades med precision. Som en kärlekshandling, nästan. Efter det var vi en del av laget.
Vissa hade nästan sett fram emot ritualen. Alla ville kilas in i gemenskapen. Ett ögonbryn växer ju ut, och nästa år kanske det är vi som håller i hyveln.
Förövarna var våra vänner, bara några år äldre och därmed en del av den näringskedja som bildas bland unga män i grupp.
Helgens övergrepp i Sigtuna är så klart en extrem. Pojkarna på internatskolan ska ha haft en ”lek” som gått ut på att slå varandra i skrevet. Nu skadades en elev så svårt att han fick föras till sjukhus med ambulans.
En extrem, som sagt. Tankarna går till Jan Guillous ”Ondskan” och de senaste årens larm om pennalism på andra skolor.
Diskussionen brukar sluta där. Handlingarna betraktas med avsky. Det konstateras att internatskolor - och idrottslag, för den delen - är grogrunder för pennalism, att det är sammanhang som saknar koppling till resten av samhället.
Egentligen är det tvärtom. Det är samhället som skapar de här pojkarna och männen.
Förra söndagen skrev jag om jämställdhet, att feminism främst behövs för föräldrar till pojkar.
Feministerna applåderade i vanlig ordning. Alla andra - 73 procent av befolkningen, enligt Yougov (2016) - såg mig troligen som en fanatiker. Pojkar ska inte utsättas för några genusexperiment.
Flera hörde av sig med ett skräckscenario: Att framtida män ska börja bete sig som kvinnor.
Om det vore så väl.
Pojkar får tidigt lära sig att inte visa svaghet, att under inga omständigheter gråta. Det börjar i hemmet, fortsätter under hela skolgången och ut i vuxenvärlden. Det är grunden till att män i regel har en oförmåga att visa känslor.
Vi slutar sprattla, låter rakhyveln tugga upp våra ögonbryn. Vi går genom korridoren och väntar på pungslagen. Vi biter ihop, berättar inte för någon såvida vi inte hamnar på intensiven.
Sedan har 73 procent av oss mage att föra det vidare till våra söner.