Inte ens utövarna begriper patafysiken

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Efter ett italienskt boxarbröllop på nyårsafton, och ett tolvslag med hemska smällar på Södermalm, hamnade jag årets första natt i en soffa bredvid en fransman med bockskägg och basker.

Vi diskuterade patafysik.

Han såg from ut, men kedjerökte cigarrer och hävdade att man inte kan ta någonting på allvar. Allt, menade han, består av imaginära lösningar:

- Vi kan inte ta ställning, bara registrera vad som händer omkring oss och studera undantagen. Alla människor är galna. Alla är också patafysiker, även om de inte inser det själva.

- Även sådana som Saddam och Bush?

- Ja, fast de är dumma patafysiker "

- Och om man slår sig på tummen med en hammare "

- Pataphysique, absolument!

- Säg några framstående patafysiker!

- Alfred Jarry, naturligtvis, han var upptäckaren och profeten. Han skrev pjäsen Kung Ubu och patafysikens grunder. Marcel Duchamps, Joan Miró, Man Ray "

- I Sverige?

- Författaren Claes Hylinger, Ulf Linde, Bosse Ringholm och Dan Wolgers, han är matros "

- Ringholm, hur är han med i rörelsen?

- Spelar ingen roll, han är patafysiker i alla fall.

Efter ytterligare ett par glas champagne drog mannen med bockskägget ett djupt bloss på cigarren och konstaterade:

- Denna natt är viktig, för då genomgår alla patafysiker vad som på franska kallas "decerventage", ett slags stort hjärnlavemang.

Grannens mops, som koncentrerat åhört hela konversationen utan att lägga en enda rökare morrade plötsligt till, som om han känt sig träffad. Det var en märklig reaktion, eftersom det senare visade sig att även hundar och andra djur är fullvärdiga patafysiker. Å andra sidan kan mopsen ha varit sur för att den inte fick champagne.

Som journalist hade jag börjat ta noteringar redan på natten, då jag fick en känsla av att vara något stort på spåren. Anteckningarna visade sig dock lite otydliga, så jag började nästa dag med efterforskningar på nätet.

Precis som jag hade misstänkt är patafysiken en slags släkting till dadaismen, en festlig konstform som inte ens utövarna begripit. Patafysikens upptäckare och profet hette Alfred Jarry och söp ihjäl sig blott 37 år gammal. Han hade haft en fysiklärare i gymnasiet, "en fetmagad orättvis, snarstucken, girig och pompös man vid namn Hébert, som i sin blotta uppenbarelse inbjöd till gyckel". Denne otrevliga lärare inspirerade Jarry till Kung Ubu.

Uttolkarna av patafysik är många och teserna högst varierade. Vetenskapen omfattar ju universum på en gång och blir därför inte specifik. Patafysikern Julien Torma sammanfattade: "Allt är samma sak."

Den svenska patafysiken lever likt ett mycel, med svampar som Vestrogotiska patafysiska institutet, tidskriften Kairouan - utgiven på nätet av Rönnells antikvariat och enstaka möten där utövarna ger varandra titlar som vicekuratorer, provisorer och transcendenta satraper.

Denna essä ger inte utrymme för alltihop, men det kan vara av intresse att en av patafysikens större teoretiker var krokodilen Lutembi i Kongofloden. Han medverkade ofta i det franska kollegiets tidskrift, med lärda uttalanden om samtida litteratur och dramatik.

En annan yttring av patafysik är kulturarbetaren Jean Ferrys extremt korta variant av Robinson Crusoe, där huvudpersonen ger fan i allting och strax blir räddad.

Sanningen om patafysiken är möjligen den som Mattias Heldner antyder på hemsidan www.ling.umu.se/~heldner/mustasch.html, nämligen att den är en kulturkritik: "en reaktion mot dem som hyllar djupheten för djuphetens egen skull, mot dem som krånglar till sitt språk för att dölja att tanken är oklar. Patafysiken kan fungera som ett testinstrument mot sådan kvasidjuphet. Patafysiken efterapar luddiga och pompösa påståenden till form och innehåll men förvans-kar dem så att kontentan helt visst blir noll. Bakom allt det krångliga döljer sig intet".

Robert Aschberg