Krisortens huspriser räddade Soili, 42: ”Går omkring och ler”

Uppdaterad 2023-10-16 | Publicerad 2023-10-15

KOPPARBERG.

– Du får koka ihop något bra, inte bara en jämmerartikel, skriver kommunalrådet Ewa-Leena Johansson till mig efter att ha ägnat en förmiddag åt att berätta om traktens jämmer, jämmer och – jämmer.

Fastighetshajar, flyktingar med barn som plötsligt dimper ner och som ska tas om hand, en åldrande befolkning, Sverigerekord i andel skuldsatta hos Kronofogden, nära Sverigetoppen i andelen förtidspensionärer.

– Skriv något positivt, säger Johansson som pratar fort som en kulspruta och alltid har nära till skratt.

Hotell Stelldalen var flyktingförläggning under flyktingkrisen. Nu står det bara och förfaller.

Även när hon visar tre plundrade hyreshus med krossade rutor, angripna av svartmögel, otjänliga som bostäder och med allt som kan vara värt något bortforslat av okända personer.

– Brevbäraren ringde mig i går och frågade om jag känner till var en viss ny hyresgäst bor. Men här kan väl ingen bo?

Tillsammans kollar vi trappuppgångar som är igenbommade med spånplattor och uppspikade plankor. Nej, någon boende verkar inte finnas i denna spökstad i miniatyr, det är bara någon som har skrivit sig på adressen för att ... ha någonstans att vara skriven.

Ewa-Leena Johansson (S), kommunalråd i Ljusnarsberg.

Kopparberg är huvudort i Ljusnarsbergs kommun. Ställdalen med spökhusen är nästa största orten.


2.

Och ändå finns här hopp, bland annat därför att bostäderna är så billiga när folk flyttat härifrån i decennier. Konditoriet på Bergmästaregatan ägs numera av en familj från Bagdad. På konditoriet arbetar en kvinna från Stockholm. Hon heter Soili Vuolteenaho, är 42 år, och kom hit i våras, även hon ett slags flykting, från storstaden som inte släppte in henne och som var nära att knäcka henne.

I korthet: Hon lämnade hemstaden Eskilstuna 2001 för kärleken i Södertälje. De köpte bostadsrätt. 2007 sålde de och köpte en tvåa, det var på den tiden bankerna kastade lån efter kunderna och pengarna verkade vara gratis.

Åtta år senare köpte de en fyra.

Soili Vuolteenaho, 42, lämnade livet i Stockholm. Nu bor hon i ett hus i Ställdalen.

En stilenlig och föredömlig bostadskarriär, en sådan som medborgarna uppmanas att göra.

Efter ytterligare ett par år skildes de som vänner, sålde lägenheten, fick en miljon var när lånen var betalda.

Det kunde fortfarande ha varit en stilenlig bostadskarriär där bägge gjorde bra vinst och kunde fortsätta var och en på sitt håll. Men han arbetade med IT och hon i kassan på Ica. Han hade hög månadslön och hon tio garanterade timmar i snabbköpet, med lite tur kallades hon in till fler; vecka för vecka avgörs hur mycket jobb man får.

När hon bad banken att få låna 500 000 så hon kunde köpa sig en etta sa banken nej. Swedbank som hon haft i 20 år och som aldrig haft något att anmärka på, inga sena betalningar, inga övertrasserade konton.

Hon fick nej trots att hon hade en miljon på kontot.

Det är nya tider nu.


3.

Ewa-Leena Johansson är kommunalråd sedan 22 år. Sosse förstås. Hon är en av dessa märkvärdiga glesbygdspolitiker som oavsett kulör år efter år kämpar för sina kommuner och som aldrig tycks tappa geisten fast det år efter år går utför.

Sakta kör hon genom samhället. Kopparberg är fint. Röda trästugor från 1600-talet och framåt. Mitt emot konditoriet ligger en skoaffär med namnet Oscaria. Det var en skofabrik i Örebro där tillverkningen upphörde 1971, vid samma tid som gruvorna stängdes i runt Kopparberg.

Gruvorna. Sågverken. SKF.

Johansson räknar upp branscher som dött eller flyttat.

Fast Kopparbergs bryggeri finns kvar. Största icke-kommunala arbetsgivaren. Näst störst är SIS-hemmet Rällsö för tvångsvårdade missbrukare. Det har byggts ut i omgångar.

– Ibland rymmer några. Polisen brukar hitta dem gående på järnvägen.

Kommunalrådet Ewa-Leena Johansson (S) beräknar att det finns över 100 personer i Ljusnarsberg som dumpats från andra platser.

Den verkliga tillväxtbranschen har varit oseriösa företag som köpt billiga fastigheter för att tjäna pengar på flyktingar och, när de försvann, social dumping: personer som saknar bostad och inkomster, ofta med missbruk och andra problem, och som rikare kommuner vill bli av med.

– När vi frågar dem varför de lämpar av sina problem här svarar de: Vi dumpar ingen, vi hjälper människor till bostad. Bostaden finns här i Ljusnarsbergs kommun. En stor stad i Norrland skickade en ensamstående mamma med fem barn hit. Nej, de var fler än fem. Efter sex månader övergår ansvaret för dem på oss. Hyra. Bistånd. Skola.

Hon beräknar att det finns över 100 personer i Ljusnarsberg som dumpats från andra platser. Drygt 100 personer är mycket i en kommun med 4 600 invånare. Av dessa arbetar 1 978 personer, nästan lika många är pensionärer och förtidspensionärer. Resterande dryga 600 är barn under 16 år.

Ewa-Leena Johansson säger:

– Social dumping har alltid funnits. Men samhället har förändrats. Blivit hårdare. Människor blir lättare utslagna.


4.

Soili Vuolteenaho hade en miljon kronor men det räcker inte för att skaffa sig en bostad i den svindyra Stockholmstrakten. Och något lån ville banken inte hjälp till med.

Det är fascinerande att tala med henne. En så stark kvinna. Glad, framåt, social, arbetsam. Och samtidigt var hon så nära det som vi förknippar med den råa kapitalismen i Amerika där man säger: en månadslön från att hamna på gatan. Så glest är säkerhetsnätet.

Soili Vuolteenaho hade en miljon kronor på banken med nekades bolån i huvudstaden.

Under fem år bodde Soili inneboende hos andra. Bålsta, Jakobsberg, Alby, Solna. Ett tag bildade hon kollektiv med två vänner i Västerhaninge. I Solna hade hon tur och fick bo ensam i en lägenhet i fyra månader när värden arbetade på annan ort.

Hon bad att få arbeta fler timmar i snabbköpet men fick nej. Arbetsgivaren vill ha personalen flexibel och hantera arbetstiderna som ett dragspel.

Soili fick en bra idé. Hon öppnade kafé på Polhemsgatan på Kungsholmen. Det var det första brädspelskaféet i Stockholm. Kunderna fikar, spelar Monopol, Ticket to Ride och annat. Brädspel blir allt populärare: ett sätt att bygga upp en fast kundkrets.

Lokalen var på 80 kvadratmeter, 35 gäster fick plats utan att det var trångt.

Det tar tid att bygga upp en ny rörelse. Lite i taget pytsade hon in sina sparpengar i företaget. Hon tog ut en månadslön på 5 000 kronor. Hon städslade tre studenter som timanställda, det kändes lite surt att de tjänade mer än hon.

Det gick framåt. Dagskassan växte. I februari 2020 tog Soili för första gången ut en riktig lön till sig själv, 15 000 kronor före skatt.

– Jag var överlycklig, säger hon.

Månaden efter svepte pandemin in över Sverige och samhället stängdes ner.


5.

En dag hade kommunen plötsligt 40 nya barn. Ett av alla dessa företag som köper fastigheter för att husera personer med särskilda behov och behov av skydd tog hit dem.

40 nya barn är mycket i en kommun som har 370 i hela grundskolan.

Ewa-Leena Johansson och hennes medarbetare fick lösa den krisen, också.

Peter Kadhammar och Ewa-Leena Johansson (S) kollar på listor över skuldsatta i Ljusnarsberg.

Det blir handel med människor, säger hon, det är ovärdigt att slussa omkring människor som saknar anknytning, som inte kan försörja sig.

Något kanske kommunen tjänar på ruljangsen?

Tvärtom, säger Johansson. Oseriösa fastighetsbolag betalar inte sina avgifter för vatten och avlopp och renhållning. Även det får skattebetalarna i Ljusnarsbergs kommun bjuda på.

Företag med skulder är:

  • Hilldex AB: 330 000 kronor
  • Blötberget Fastigheter: 320 000 kronor
  • Åtorps Herrgårds AB: 210 000 kronor
  • Kichisaga Sverige AB: 480 000 kronor
  • Kopparbergs Fastigheter AB: 700 000 kronor.

Affärsmannen Tino Bessou har intressen i de tre första företagen. Han har utnämndes av Hyresgästföreningen till Sveriges sämsta hyresvärd 2021. Det fjärde bolaget på listan, Kichisaga, har Tino Bessou sålt till sin 27-årige son.

Ewa-Leena Johansson kör förbi en länga med förfallna trähus. Här bor folk, hon vet inte vem hyresvärden är. Längst in mot skogen håller några romer till i en kåk.

– De åker till Ludvika och tigger.

De har uppehållsrätt i tre månader. De far över till Norge eller Finland så får de stanna ytterligare tre månader när de kommer tillbaka.

Kommunens tjänstemän åker ut ett par gånger per år och talar med dem om barnen. De ska gå i skolan. Det kommer rapporter ibland om att barnen far illa.

Svaren varierar. Barnen har lov från skolan i hemlandet. Det pågår en mässlingepidemi i hemlandet.

Borta i Mossgruvan sprang barnen och gömde sig när socialarbetarna kom.


6.

Det är väl detta som är det nya. Vi lever plötsligt i ett land med inga trösklar, och oöverstigliga trösklar.

Du kan har skött dig hela livet och plötsligt står du ändå inför undergången.

I ett år under pandemin lyckades Soili Vuolteenaho fortsätta driva kaféet. Gästerna var fåtaliga men hon sålde i alla fall mer av smörgåsar och hämtmat. Det räckte inte. Hon sökte hjälp hos socialen men fick nej eftersom hon ägde ett företag. Det räknades som en tillgång fast det inte gav henne någon lön att leva på.

”Storstaden välkomnade mig inte. Jag var tvungen att lämna storstan”, säger Soili Vuolteenaho.

Våren 2021 orkade hon inte längre. Hon sålde kaféet. Fick loss en halv miljon.

Den halva miljonen var hennes enda fäste. Om hon gjorde slut på den skulle hon inte ha något kvar.

Genom en bekant fick hon arbeta timmar på fritidsförvaltningen. Hon ledde gympa med funktions­nedsatta barn, hon var simlärare, hjälpte till på fritidsgårdar.

Efter åren med kaféet var hon slutkörd. Hon arbetade, sov, grät, arbetade, sov, grät.

Hon säger:

– Storstaden välkomnade mig inte. Jag var tvungen att lämna storstan.

Hon sökte efter boende över hela landet. Det fick kosta högst 300 000. Det var vad hon hade kvar. Hon fann huset på 45 kvadratmeter på ett berg i Ställdalen. Det ligger bredvid ett ställverk, en kraftledning går rakt över tomten som är 8 700 meter stor och har rejäl jordkällare, ett par förfallna lador och en lagerbyggnad där Soili tänker inreda ett sällskapsrum.

När hon visar runt pekar hon åt blandskogen och säger: Det där är mina träd.

Mina träd. Orden smakar gott i munnen.

Soili Vuolteenahos hus ligger på ett berg i Ställdalen.

Hon har en gammal gjutjärnsspis på gården och en mikro i det lilla köket. Hon odlar auberginer, tomater, basilika, paprika, ärtor, potatis, squash, morötter, lök, majs, solrosor, sallad och spenat.

Hon arbetar deltid på konditoriet som ägs av familjen från Bagdad och får ut 6 000 efter skatt i månaden. Det kan hon leva på.

Om vintern blir för svår tänker Soili skaffa en liten lägenhet inne i Kopparberg.

För första gången på många år har hon kontroll över sitt liv. Hon vände den höga tröskeln ryggen och lämnade staden där till och med miljonären hindras från att skaffa den enklaste bostad.

Den låga tröskeln har på många sätt varit något ont i Ljusnarsberg där husen är billigast i Sverige.

Soili och andra med henne gör den till något gott.

– Jag går omkring och ler hela tiden, säger hon.