Ingenstans märks rasismen så tydligt som inom polisen
Ränderna går liksom aldrig ur. De invanda mönstren upprepas om och om igen.
Trots alla framsteg och trots allt högtidligt tal om motsatsen så fortsätter USA att vara ett samhälle där människor särbehandlas på grund av ras.
Ingenstans är det tydligare än inom polisen.
För en månad sedan intog en grupp tungt beväpnade demonstranter delstatsparlamentet i Michigan för att protestera mot de hårda karantänsreglerna i delstaten.
Polisen ingrep inte mot demonstranterna som kallade sig patrioter. I stället släppte polisen in de beväpnade männen i byggnaden och lät dem hålla sin protest och sedan lämna utan att någon greps eller åtalats.
Demonstranternas hudfärg? Vit.
Tänk tanken att en stor grupp svarta, tungt beväpnade män skulle ha försökt göra samma sak. Hade polisen förhållit sig passiv då och till och med underlätta för demonstranterna?
Knappast.
Är du svart räcker det med att polisen tror att du är påverkad av droger för att du ska riskera att få betala med ditt liv.
Det är vad som verkar ha hänt George Floyd i Minneapolis. En av poliserna som grep honom satte sitt knä mot hans hals och la på hela sin kroppstyngd. Han höll den position i åtta minuter trots att offret väste att han inte fick någon luft och förbipasserande försökte få poliserna att lätta greppet.
Hur polismannen dödade George Floyd fångades av en mobilkamera.
Fångats på kamera
Trots att den vita befolkningen fortfarande är i majoritet i USA är det svarta män som rutinmässigt stoppas av polisen och råkar dö på kuppen. Afroamerikaner står för en oproportioneligt stor del av de som dödas av polisen.
Det enda ovanliga i fallet George Floyd är att de fyra poliserna som deltog i gripandet omedelbart fick sparken och nu hotas av åtal.
Oftast blir dödsfallen inte mycket mer än en notis i lokalpressen. Men med jämna mellanrum resulterar de i våldsamma kravaller. Inte sällan beror det på att polisens övergrepp fångats på en mobilkamera eller att omständigheterna är sådana att det är uppenbart att polisvåldet inte går att motivera.
Ett av de mest kända fallen är när Rodney King 1992 misshandlades svårt av fem poliser i Los Angeles. Misshandeln fångades av en övervakningskamera. När poliserna frikändes utbröt våldsamma kravaller som slutade med att över 60 personer miste livet.
Omfattande kravaller utbröt också efter att den 18-årige James Brown sköts ihjäl av en polis i Ferguson, Missouri 2014. Han var obeväpnad och sköts med tolv skott.
Skjutningen startade på nytt en stor debatt i USA om polisens våld mot svarta.
En debatt som pågått sedan dess och ständigt får ny näring av färska fall.
Men konkreta förbättringar lyser med sin frånvaro. Polisvåldet fortsätter med oförminskad styrka och i många fall klarar sig poliserna undan straff.
Våldet kan sprida sig
Tyvärr finns det också ett annat tråkigt mönster som följer på polisvåldet. Inte sällan utvecklas kravallerna till ren vandalism där byggnader sätts i brand och butiker plundras. Som nu i Minneapolis.
Man kan hävda att det är ett utslag av den frustration och ilska som den färgade befolkningen känner över att samhället inte tar itu med polisvåldet men ytterst slår det kriminella beteendet hos en del av aktivisterna tillbaka mot den afroamerikanska befolkningen som mister den breda befolkningens sympati och dömer sig själva till fortsatt utanförskap.
Risken är extra stor att våldet den här gången sprider sig till andra delar av USA. I viss mån har det redan skett.
Coronakrisen har lett till att miljoner ur minoriteterna förlorat sina lågavlönade jobb vilket ytterligare fördjupat det som redan var en svår situation. Med ökad fattigdom följer desperation och en känsla av att vara övergiven av samhället.
Afroamerikanerna drabbas dessutom dubbelt. Deras dödstal i covid-19 är betydligt högre än majoritetsbefolkningens. Det kan underblåsa den redan explosiva situationen i många av USA:s svarta områden.
Ett uppdelat samhälle
Den amerikanska självbilden är att det inte längre finns någon rasism. Att den tillhör det förgångna.
Visserligen har mycket hänt sedan medborgarrättsrörelsen lyckades få bort rasåtskillnadslagarna på 60-talet men fortfarande är USA på många sätt ett extremt segregerat samhälle.
I perioder har jag varit bosatt i USA och däremellan rest mycket i landet. Jag upphör aldrig att förvånas över de enorma klasskillnaderna och över hur uppdelat samhället är.
De vita bor i sina områden. De svarta i sina. Den smältdegel som New York utgör är definitivt inte representativ för resten av USA.
Så länge vita och svarta lever i olika universum där rädsla är den främsta känsla som styre samspelet mellan människor sker ingen förändring.
Polisvåldet mot afroamerikaner är bara en spegelbild av det amerikanska samhället i stort.