Barndomsminnen - från en tid av rädsla
Det är tider för rädsla. Samtidigt känner man igen sig när man är så gammal som jag.
Världen hade börjat hämta sig efter första världskrigets fasor, i varje fall trodde man det.
I Sverige var socialdemokratin väl etablerad. Min pappa var en hängiven socialdemokrat och samtidigt en djupt kristen. Han såg Jesus ideal i det socialdemokratiska budskapet. När jag var fem flyttade vi till Sollefteå, en stad som levde på sina regementen. Vi kunde höra när de värnpliktiga marscherade förbi våra herrumsfönster.
Mitt tydligaste minne är när pappa gick fram till och tillbaka förbi dessa fönster och upprepade. "Det är fruktansvärt, dom skjuter på arbetarna. Man har skickat militär här från Sollefteå för att skjuta. Det är fruktansvärt."
Det handlar om strejk. Arbetsgivaren hade kallat in strejkbrytare. Det blev oroligheter. Året var 1931.
Ute i Europa hände det också fruktansvärda saker. Det var ett decennium med hotfullt marscherande. Ibland när pappa satte på radion tog han in Tyskland och man hörde en gäll mansröst skrika "Ich und mein Freund Göring" " Och sen vrålet från folkmassorna: "Heil Hitler."
Denne nye ledare hade många supportrar i vår lilla stad. Tyskland var vårt närmaste broderland. I borgerliga familjer hyllade man Hitler. Han fick ordning på landet. Fick hjulen att rulla och slog vakt kring det ariska blodet. Pappa hade brevkontakter med intellektuella judar och fick veta sånt som inte stod i tidningarna. Jag minns tanten som sa: "Joodå deras dotter är nu äntligen förlovad", men, sa hon med sänkt röst, "dom säger att han är jude." Jag visste inte vad en jude var, men det var inte bra, det hördes.
Min pappa var orolig. Rädd, fast han inte kunde berätta för barnet vad det var han visste. Och fruktade. Att man sänt militär för att skjuta på demonstrerande arbetare var ett tidens tecken.
I Italien hade en annan skrämmande profil tagit makten. Också han skrek och orerade och folk jublade. På en journalfilm stod han i någon stridsvagn med sin hotfulla stämning och efter honom marscherade soldater med hårda kängor. Man fick också se en liten späd man, mörkhyad och klädd i vitt. Det var Abessiniens (Etiopien) kejsare. Italienska trupper hade just ockuperat landet. Min pappa tog upp en applåd för den lille kejsaren. Han fick applådera ensam.
Det kom så småningom judiska flyktingar från Tyskland. Mycket få släpptes in. De erkändes inte som politiska flyktingar. Det var förresten ett svenskt förslag att man skulle sätta in ett J i judarnas tyska pass.
Eftersom barn minns konstiga stämningar så måste det i dag finnas många som träffat barn från andra kulturer och vad de sen minns är hur mamma och pappa såg ut på munnen när man hade varit inne hos Hassan två trappor och lekt.
Integrationspolitiken har sett till att separera "vi och dom". Med en sådan politik blir invandrarna främmande element. Kanske hotfulla barn hör tanter som säger till varann "Men vi kan ju inte ta in hur många som helst."
Man har alltid placerat invandrarna ute i arbetslöshetsregioner med många lediga lägenheter. Att få jobb där de bor är uteslutet. Med svenskundervisningen blir det litet si och så, ofta ingen alls. Barnen lär sig genom att leka med svenska barn. Föräldrarna håller sig till sitt hemspråk där de känner sig trygga. De försöker behålla en livsstil som så mycket som möjligt påminner om det gamla landet.
Vi backar till trettiotalsflickan. Hur uppfattar barnen föräldrarnas attityd när de lekt med de syriska barnen i våningen under. Är de nervösa över att barnen är för mycket tillsammans med dessa barn från en annan kultur. Plötsligt kastar sig deras Jerker fram på golvet, vänd mot Mecka. Så där som hans kompisar gör. Jerker avläser pappas ogillande ögonkast. Eller en replik. "Vad är det där för dumheter."
I skolorna borde man obligatoriskt prata om den stora svenska utvandringen från Sverige i mitten på 1800-talet då 100 000-tals svenskar lämnade missväxt, svält och religiös förföljelse och tog sig till Amerika. Vi var då ett utvandrarland. Genom att ta upp det i skolundervisningen skulle man få fram en dialog om vad det är för faktorer som gör att man bryter upp från sin hembygd. Man gör det sannerligen inte för ros skull.