Mejla

Johanna Frändén

Högerextremisternas paradox är att de låter exakt likadana överallt

Foto: AP
Santiago Abascal, ledare för högerextrema Vox i Spanien.

Man minns det knappt, men det var många runt millennieskiftet som sa att vi aldrig skulle få ett högerextremt parti att räkna med i Sverige. Känslan var att det där, det var ett sydeuropeiskt fenomen med en knivskarp gräns vid Öresundsbron. Jag tänker på det nu när vi snart stänger dörren om 2010-talet, det kanske mest deprimerande politiska decenniet under efterkrigstiden.

Jag åkte till Spanien inför parlamentsvalet i helgen, för att uppleva det hela en gång till i ultrarapid.

Att befinna sig här är som att vara i Sverige politiskt 2010, förutom att allt går mycket snabbare. 

 

Spanien var en fascistisk diktatur fram till slutet av 1970-talet. Det brukar användas som förklaring till varför landet stått emot den högerextrema vågen så länge. Men när den till slut kom till stan gick det undan. Vox företrädare behövde inte ägna tio år åt att lajva folkdräktsentusiaster eller utesluta trehundra lokalt aktiva för att de råkat posera på bild med hakkors (jag vet att det var ”på skämt”). Partiet behövde inte ens samla hela Spaniens särskrivningsarmé på sociala medier för att markera sitt maktövertagande.

De kunde bara damma av de gamla fascistiska formuleringarna och Franco-hymnerna som legat på kylning sedan 1975, hotta upp budskapet till dagens förhållanden och surfa på vågen som intagit hela Europa. Självständighetsrörelsen i Katalonien har förstås hjälpt dem på traven också.

I april i år kom Vox in i parlamentet för första gången. Redan inför nyvalet i söndags var den spanska borgerligheten redo att regera ihop med dem. Partiets mandat mer än fördubblades från april, det räckte inte till någon högerregering men man är numer Spaniens tredje största politiska kraft.

Det var som den svenska normaliseringsprocessen kring Sverigedemokraterna med fast forward-knappen intryckt. Den sista motståndskraften håller på att lämna det moderata blodomloppet – KD är väl mer än något euforiska över läget – men det har i alla fall tagit tio år att göra SD rumsrena i Sverige. I Spanien tog det sex månader.

 

Vad har då Europas högerpopulister gemensamt? Ja, vad skiljer dem åt, undrar jag snarare.

Det slående med den spanska nyfascismen är hur mycket den liknar systerpartierna i resten av världen i tilltal och metoder. Att lyssna på partiledaren Santi Abascal är som att rada upp Marine Le Pen, Donald Trump, Jair Bolsonaro, Matteo Salvini och Victor Orban i talarstolen och trycka på play samtidigt: Den nationella identiteten är på väg att utrotas, vi står inför ett existentiellt hot och det är muslimernas, feministernas, medias och Bryssels fel. Bort med jämställdhetsplaner i skolan, förbjud abort, ut med packet! Segra eller dö.

När Vox portade misshagliga medier på sin valvaka i helgen fick jag anstränga mig för att bibehålla någon form av upprördhet istället för att börja gäspa. 

Och här har vi den nutida högerextremismens paradox: Företrädare för nationalistiska rörelser som bygger hela sitt credo på det egna landets kulturella – för att inte säga essentiella – särart låter exakt likadant överallt. Den globala radikalhögern är så intill förväxling identisk i de olika länderna att det nästan inte finns någon särart kvar att prata om.

Detta är förstås resultatet av den förhatliga globaliserade värld som också extremhögern tvingas förhålla sig till. Världen krymper, kulturella avstånd suddas ut. Man hade kunnat tänka sig att de skulle stämma av med varandra ibland. Ringa ett samtal för att överlägga. Kanske dra upp lite olika lokala riktlinjer för att inte underminera sitt eget existensberättigande genom att likna varandra så där satans mycket.

 

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM

Spanien

Vox