Hoppas inte för mycket på revolutionen

Vårt välstånd bygger till stor del på fordon som förstör klimatet, skriver Peter Kadhammar.

Är något på allvar i Sverige?

Vi har politisk majoritet i vårt land för att nya bensin– och dieseldrivna bilar inte får säljas från år 2030. Det är elva år dit. En blinkning.

För första gången har vi en regering som agerar skarpt och hårt. Klimathotet är största hotet mot vårt samhälle och då måste vi också vidta snabba och drastiska åtgärder.

Fantastiskt, en revolution.

Förbudet mot bensin- och dieseldrivna bilar blir desto mer dramatiskt eftersom vår ekonomi till stor del bygger på fordonsindustrin. Volvo Cars som tillverkar personbilar är Sveriges största företag med över 22 000 anställda. AB Volvo som tillverkar lastbilar, bussar och andra nyttofordon har 19 000 anställda. Det är Sveriges fjärde största bolag sett till antalet anställda. Scania är sjätte största företag med över 15 000 anställda.

Då är inte alla som arbetar hos underleverantörerna inräknade.

Vårt välstånd bygger till stor del på dessa fordon som förstör klimatet. Vår självbild formas av bilar, lastbilar, bussar, schaktmaskiner, grävmaskiner och väghyvlar. Vi är en högteknologisk nation av uppfinnare, ingenjörer och skickliga yrkesarbetare.

Volvo och Scania är två av världens viktigaste lastbilsföretag.

Så visst är det fantastiskt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet med stöd av Liberalerna och Centerpartiet säger att det ska ske en revolution. Annars får stommen i svenska industrin sälja sina bilar någon annanstans.

Men det är något lurt här.

Jag har inte sett någon journalist avkräva statsminister Stefan Löfven eller klimatminister Isabella Lövin närmare besked om hur lagstiftningen ska se ut. Är det förbränningsmotorer som ska förbjudas? Eller är det bensin och diesel?

Eller förbereder regeringen Löfven en skam– och ansvarslös fusklösning där det räcker med en liten, liten elmotor kopplad till en stor, stor bensinmotor för att bilen ska få säljas? Med förklaringen att nu är det ingen bensin/diesel–motor längre utan en hybrid?

Massmedia tar inte regeringens löfte på allvar. Det kanske beror på att vi är så vana vid allmänt välmenande avsiktsförklaringar att vi tar dem för vad de ofta är: signaler, vilket är något annat än beslut.

Jag ringer Scania. Presstalesmannen där, Hans-Åke Danielsson, säger att Scania gör som alla andra.

– Vi är föremål för den europeiska lagstiftning som är på gång. Vi ska minska utsläppen av koldioxid med 15 procent till 2025 och ytterligare 30 procent till 2030.

Det är långt ifrån regeringspartiernas beslut. Hur förbereder sig Scania för det kommande förbudet i Sverige?

Danielsson har inte fått frågan tidigare. Han låter undrande.

– Handlar det om totalförbud av förbränningsmotorer? Då återstår bara el. Ett batteri med rimlig räckvidd till en långtradare väger sju ton. Bara batteriet.

Claes Eliasson, presschef på Volvo, låter ännu mer undrande.

– Det är svårt att helt tänka bort förbränningsmotorer, säger han.

Intressant nog hade Volvo redan i augusti 2007 en demonstration av sju lastbilar med olika alternativa bränslen. Jag var på den visningen på Djurgården i Stockholm. Volvos dåvarande koncernchef Leif Johansson sa:

– Volvo är en del av klimatproblemet.

Han ville att Volvo skulle bli en del av lösningen. Han visade sju lastbilar med alternativa bränslen. Han efterlyste aktivare politiker och tydligare riktlinjer.

– Det krävs lagstiftning.

Det sa Leif Johansson alltså för drygt elva år sedan.

Är lagstiftning äntligen på gång nu? Klockan är fem i tolv. Jag ringer klimatminister Isabella Lövins pressekreterare och frågar hur arbetet med förbud av bensin- och dieseldrivna fortskrider.

Efter en dryg timme ringer han tillbaka.

– Exakt hur detta förverkligas blir nästa steg, säger han.