Vi står inför ett större val än det som avgörs på söndag

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kan en rumänsk kommunist före­träda mig i riks­dagen? Förmod­ligen inte. Det är få saker som jag avskyr så innerligt som kommunismen och de brott mot mänskligheten som ­begåtts i dess namn. Men frågan är inte så märklig som den först kan verka. Samtidens besatthet vid ­representation gör ­gällande att just kopplingen till ­etnicitet, religion och hudfärg är överordnade individens åsikter och värderingar.

Att inte vara etniskt svensk har blivit synonymt med att vara väldigt olik svensken och därmed ­väldigt lik alla andra icke etniska ­svenskar.

I denna egenskap, i olikheten, finns lik­heten. En likhet som enbart kan ­representeras av dem som delar den vid en okulär ­besiktning.

När valresultatet är räknat kommer debatten om de ­rasifierades representation i de beslutande organen ta ny fart. Den strukturella rasismen kommer åter vara den allena rådande förklaringen till varför fördelningen ser ut som den gör. Återigen kommer vänsterdebattörer undra hur många utlandsfödda som känner sig representerade av de nyvalda ­politikerna.

En och annan höger­debattör kommer fortsätta undra varför just vi som ­inte är födda i landet behöver särskilda representanter vars enda likhet med oss själva är färgen på vår hud. Politiker representerar ­bara sig själva och dem som valt dem, kommer vi hävda.

Sverige står inför ett ­större val än det som ­avgörs på söndag. Ett val om vi ska börja lyssna ­eller om vi ska fortsätta missförstå ­varandra. Om vi ska ­fortsätta sätta ­systemet ­före individen. Problem­formuleringen framför ­lösningen.

Pågående valrörelse har knappast inneburit någon idémässig revolution, tvärtom har partierna tävlat i konsten att i så många sammanhang som möjligt säga så lite som möjligt om så mycket som möjligt.

Men inte desto mindre kvarstår behovet av idé­utveckling och ideologisk tydlighet och därmed ställningstaganden som ställer åsiktspluralismen mot ­konsensuskulturen.

Valet 2014 borde därför i högre ­utsträckning handla om de långsiktiga ­konsekvenserna av ett ­antiintellektuellt debatt­klimat där attack går före samtal, symboler väger tyngre än värderingar om rätt och fel, vem du är är ­viktigare än vad du tycker.

Alice Teodorescu