Regeringen skärper straffet för mord – nu ska fler få livstid

Foto: Jessica Gow/TT
Samtidens kriminalpolitik handlar inte om att förbättra samhället. Den handlar om att ragga väljare.
KOLUMNISTER

I dag beslutar regeringen att fler mördare ska dömas till livstids fängelse.

Därmed korrigeras ett av de mest pinsamma misstagen i svensk lagstiftningshistoria.

Den här kolumnen inleddes med en förenkling av det slag som brukar leda till mejl från unga män som just har inlett juristutbildning och som i ordrika utläggningar vill upplysa om att det minsann inte är politiker som avgör vilket straff en mördare ska få .

De kommer i princip att ha rätt. Om vi ska vara petiga så beslutar regeringen i dag att en proposition innehållande en ny mordparagraf ska läggas fram till riksdagen för beslut.

Så vid årsskiftet kommer en strängare lag träda i kraft. För att förslaget vinner bifall i kammaren råder det ingen tvekan om. I det auktoritära samhällsklimat som råder gränsar det till politisk sinnessjukdom att bjäbba emot i frågor som dessa, vilket alla utom Vänsterpartiet har begripit.

I den nya lagtexten skrivs försvårande omständigheter in. Som exempelvis om gärningsmannen har utsatt offret för svårt lidande eller varit osedvanligt hänsynslös.

Konsekvensen? Enligt Justitiedepartementets beräkningar kommer andelen livstidsdomar att öka från dagens cirka 30 procent till drygt 50 procent.

Annorlunda uttryckt: De mord som i dag leder till mellan 15 och 18 års fängelse kommer framöver att resultera i lagens strängaste straff.

Vad ska nu reformen vara bra för? Det går att hävda att brottsutvecklingen motiverar en straffskärpning. Men det går lika bra att argumentera för motsatsen.

Å ena sidan har det dödliga våldet ökat de senaste åren. Å andra sidan är nivån lägre än vad den var i början på 1990-talet.

Statistiken är, som så ofta, ett smörgåsbord av argument som personer med diametralt olika åsikter kan sträcka sig efter.

Lägre brottslighet kommer dock inte reformen att leda till. Människor vet att mord är det grövsta tänkbara brottet och att straffet blir hårt. Ändå mördar de.

Sant är att en person som döms till livstid hålls inlåst tills han eller hon inte längre utgör en fara. Men lika sant är att mördare sällan återfaller i dödligt våld.

Nu handlar dock inte samtidens kriminalpolitik om att förbättra samhället. Den handlar om att ragga väljare. Inget politikområde lämpar sig så väl för populism som detta.

Den nya paragrafen följer dessutom en tendens i samhället. De senaste åren har andelen mördare som döms till lagens strängaste straff blivit större.

Och inlåsningstiden har blivit längre. På 1970-talet betydde livstid i snitt 14 års fängelse. På den tiden släpptes fångar dessutom efter halva tiden.

Numera ligger medelvärdet på cirka 25 års fängelse, vilket innebär en villkorlig frigivning efter 16-17 år.

Hur framtiden ser ut återstår att se. Men det här är en reform som kommer att leda till förändring. Det är mer än vad man kan säga om det förra försöket.

2014 bestämde nämligen Alliansen att fler mördare skulle dömas till livstid. Men paragrafen skrevs så uselt att det i själva verket blev svårare för domarna att plocka fram detta straff.

Högsta domstolen suckade uppgivet och slängde den nya paragrafen i papperskorgen.

Detta fiasko har justitieminister Morgan Johansson raljerat över. Av lätt insedda skäl undviker han dock att nämna att även Socialdemokraterna röstade för eländet.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM