Där stängs vi in här fläks vi ut

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För några år sedan var jag i Dubai, huvudstad i Emiratet Dubai. Enligt landets normer var kvinnorna beslöjade. Tunna svarta tyger blåste kring de unga kvinnorna, som koketterade med slöjan och handen de visade var ringprydd. Runt vristerna glänste och blixtrade det. Ögonmake framhävde skrat-

tande ögon. Äldre kvinnor förde sig mera värdigt och hade ofta en stel ansiktsmask som dolde mer än halva ansiktet.

Svenska turistdamer förfasade sig och demonstrerade mot mansförtrycket genom att komma till frukostbuffén iklädda minishorts och urringade solliv. Alla som serverade och passade upp på oss var män.

Nej, de lystglodde inte. Snarare vände de bort blicken som om de skämdes.

Jag fick tillfälle att besöka inhemsk dam som obeslöjad pratade med

mig eftersom vi båda var kvinnor.

Hon var nyfiken och upprörd. Hon kunde ju se europeiska tv-program och hon var som sagt både nyfiken och upprörd.

Hon sa: "Hur kan kvinnorna hos er stå ut med att ständigt vandra i männens ögon? Hur kan ni acceptera att vara så exponerade? Att gå där och bli tittade på.

Dessa unga kvinnor i korta snäva kjolar, urringade, figur-snävt så att allting syns.

För mig är det obegripligt att man frivilligt utsätter sig för den otrygghet ni ändå måste känna. Vilken karl som helst kan få för sig...

Inte sant?

Jag kom liksom av mig, så inkörd som man är på att tycka synd om alla dessa kvinnor dolda inne i en massa tyg.

I grannlandet Saudiarabien var kvinnan höljd i tunga tjocka tyger från huvud till de lågklackade rejäla skorna.

I dessa dagar ser vi oavbrutet kvinnor inlåsta i blå skåp med galler för ögonen. Helt osynliggjorda. Helt och hållet en mans ägodel att hantera efter hans godtycke.

Vi kan inte annat än kraftigt fördöma en sådan kvinnosyn. Men min dubaiska väninna fick mig att se vår frihet från annat håll.

Överallt på annonspelare, affischer, i stora tidningsuppslag ser vi unga kvinnor exponerade så att de ska väcka mäns åtrå. Kulturen, modet, ja hela atmosfären är sexfixerad.

Nyss hade vi en sväng med den nakna magstripan. Tröjan skulle inte nå ända ner till kjol eller byxlinningen. Också småflicksavdelningen på Varuhuset hade såna små tröjor för treårsflickor, berättade en chockerad ung mamma för mig.

I Dubai skulle man inte tro sina ögon.

Vi har haft alltför många tonårsflickor som utsatts för sexuella övergrepp av okända killar som hakat på och är flickorna dessutom berusade är de givna offer. Vid en rättegång kommer deras utseende och klädsel att nagelfaras.

Kaxiga killar hävdar "hon var ju med på det".

Ibland är flickan ovanligt utväxt för sin ålder. För pojkarnas försvarsadvokater är det en förmildrande omständighet. Flickan görs ansvarig för klädsel och sminkning.

Fnittrande småtjejer som träffats hemma hos någon, dragit i sig något med alkohol i, sminkat varandra, provat kläder, gått loss i tävlingen om att se mest sexig ut och sen är redo för äventyret. Kvällen är ung. Allt är möjligt. Prinsen kommer kanske just i kväll?

Medan rubriker någon dag senare berättar om sexövergrepp i en tunnel eller i någon kompis lånade "kvart".

Och vad består då friheten i? Och vems är ansvaret? Den där pornorullen Jocke hyrt? Eller alla dessa blanka tidningssidor där stjärnor visat så mycket hud som möjligt i intrikat utmanande kläder?

Det är självklart ett brott att gömma sina kvinnor i fotsida skåp.

Men att i stället låta tidsandan vara så sexualiserad att det sen inte kan gå annat än alldeles på tok ibland, är också en sorts kvinnoövergrepp.

Eller?

Kerstin Thorvall