Vi kan tala om sex - men inte om ångest
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En kväll satt jag och löste världsproblem med en väninna. Plötsligt vräker jag vårdslöst ur mig: "Man kan lika gärna ta livet av sig."
Jag menade inget men väninnan tog illa vid sig. Det visade sig att en av hennes nära vänner hängt sig för ett par år sedan. Hon berättade om hur hon stått där på begravningen, lamslagen av skuld och sorg. Om hon bara hade sett, om hon bara ingripit.
- Jag förstod inte hur han mådde och det får jag leva med resten av mitt liv. Fast trots att jag sörjer är jag ändå arg. Hur kunde han lämna mig på det sättet? Han dömde mig till att gå omkring med ett svart hål i själen i resten av mitt liv, sa hon och började gråta.
Och jag satt där, djupt förvånad och skakad, för jag hade känt väninnan länge och hon hade aldrig sagt ett ord om saken.
1 380 svenskar tog sitt liv 2000. Siffrorna för i år lär bli ungefär desamma.
Jämför dessa siffror med trafikdöden. 2001 dog 583 personer på vägarna. Men när det gäller trafiken så satsas det pengar på informationskampanjer, bilbälten, nykterhetskontroller, vägräcken och krockkuddar. Vårt samhälle är ju så bra att hantera det tekniska, känslor och ångest är det värre med.
Perfekta fasader dånar fram i julhandeln, välstädade hem, fulltecknade kalendrar. All denna tid och energi som ödslas på ytan. Men medan vi kan diskutera sex ända in i vaginan så anses det skamfullt att tala om självmord och ångest.
Locket läggs på, bit ihop, kämpa på. Sedan 1999 har användandet av antidepressiva medel fördubblats bland flickor och unga kvinnor.
Och visst är det bra att det finns hjälp för den som inte står ut men det är ändå en nödlösning, själsliga plåster som dämpar men inte botar.
Vi vet alla att sorg, misslyckanden och ångest är något som drabbar varje människa flera gånger i livet. Så det är ju löjligt att vi låtsas som om det inte gör fruktansvärt ont att finnas till ibland. Varför denna skam? Människor som konfronterat sin smärta och sina skuggsidor är ju beundransvärda och kloka. Vi kan alla lära av dem.
Depressioner har blivit en folksjukdom. Är inte detta också något vi borde tala om? Alla drabbas ju. Och de behöver ju inte bara vara av ondo, tvärtom.
Och vad gör den kränkte med sin vrede? Hur tar man sig ur kvävande ensamhet? Hur kan någon stå ut när allt är svart och olidligt? Är inte detta betydligt intressantare att diskutera än eventuella Robinsonvinnares plasttuttar?
1 380 svenskar tog livet av sig 2000. Varför kunde vi inte hjälpa dem? Vad händer med dem som inte orkar i år?
En 13-årig flicka faller igenom alla skyddsnät och tänder eld på varuhus. Skolkuratorerna är utrotningshotade, barn och ungdomsvården i kris. En professor berättar i Rapport att barn- och ungdomspsykiatrin befinner sig på samma nivå som för hundra år sedan, kompetensen har försvunnit.
Men själsliga sjukdomar och smärta kan inte bortrationaliseras. De finns där oavsett vad som sker. Och om samhället inte kan hjälpa, vem ska då göra det?
Bara en tanke så här den andra advent. Vad är viktigt, egentligen?