Barnens rätt måste gå före föräldrarnas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Min morfar och mormor hade sex barn, sex döttrar.

Farmor och farfar hade fyra barn, fyra söner.

Under hela min uppväxt tillbringade jag somrarna på den stora ö i skärgården öster om Helsingfors där jag fortfarande tillbringar stora delar av sommaren och där mormor och morfar ägde ett stort ställe med herrgårdsliknande sommarvilla. När jag växte upp bodde jag i villan med mormor, min egen familj, ett varierande antal mostrar samt kusiner.

En bit bort i samma skärgård hade farmor och farfar sitt sommarställe. Där bodde också ett varierande antal farbröder med familjer. En eller ett par sommarveckor varje år var min bror och jag hos farmor och farfar.

Barn avlyssnar vuxnas samtal med större uppmärksamhet än vi alltid orkar komma ihåg. I mormors hus (morfar dog när jag var nio och var länge sjuk dessförinnan) rörde sig samtalet inte så sällan om den enkönade barnaskaran som morföräldrarna hade satt till världen.

Jag förmodar att tonen var lättsam och att orden inte skulle tas på fullaste allvar men ändå uppfattade jag tydligt ett beklagande. Det var så synd, speciellt om morfar, att han aldrig hade fått någon son. Ja, knappast hade de skaffat sig så många barn om det inte hade varit för att de alltid hoppades på en pojke - men tji fick de.

Jag är säker på att min mor och hennes systrar kände sig älskade av sina föräldrar, alla och envar, men det tillhörde familjens internkultur att påtala detta med bristen - sonen som aldrig hade fötts.

I farmors och farfars familj var det aldrig någon som uttalade minsta beklagande över att det hade fötts bara pojkar. Det var absolut ingen brist.

I min egen familj var vi bara två syskon. Min bror föddes ett drygt år före mig och det är inte tu tal om att han var världens åttonde underverk i sina föräldrars ögon. Det var inte jag. Jag var en i och för sig mycket välkommen dotter men frågan är om jag inte kom lite väl snabbt.

Detta är några av de omständigheter som bidrog till att jag långt upp i vuxen ålder hyste den halvmedvetna för att inte säga helt medvetna uppfattningen att det var värdefullare att vara pojke än att vara flicka. Frågan är om jag inte tycker det fortfarande, mot bättre vetande, så att säga.

Hela uppväxten önskade jag att jag hade varit pojke i stället för flicka. Tidigt bestämde jag mig för att jag skulle visa att jag dög - fast jag var flicka. Inte att flickor också duger utan att jag dög trots att jag var flicka. Mitt kön ingick inte i min upplevelse av värdefull identitet. Jag byggde min identitet i strid med mitt kön.

Jag tror inte att någon i min släkt, vare sig mina föräldrar eller deras föräldrar och syskon, höll sig med den medvetna åsikten att pojkar var bättre än flickor och inte heller att de aktivt skulle ha bibringat mig den uppfattningen.

Mina svårigheter att få könsidentiteten att gå ihop med resten berodde säkert till en del på att den personlighet jag är född med inte är helt klippt och skuren för de rollförväntningar som dominerade Finland för över femtio år sedan. Men framför allt tror jag att jag skapade mig min något trassliga identitet utifrån en mängd verksamma men svårfångade signaler och attityder i min nära omgivning där samspelet mellan könen var i obalans.

Denna personliga historia berättar jag i anledning av att folkpartiet har beslutat verka för att homosexuella ska få adoptera barn" det vill säga prövas som adoptionsföräldrar jämlikt med heterosexuella par. Fler partier lär komma efter.

Med denna historia vill jag säga följande: Det problem vi har att analysera när det gäller homosexuellas rätt att adoptera handlar inte om dessa pars rättigheter eller om deras föräldraskap. Problemet som ska benas ut rör uteslutande barnens rättigheter.

Självklart kan homosexuella par vara lika bra eller dåliga föräldrar som vilka som helst andra. Självklart är inte deras sexuella läggning i sig diskvalificerande för föräldraskap.

Frågan som måste ställas rör barnens identitetsutveckling i en enkönad relation.

I likhet med Lars Leijonborg har jag inte kommit fram till någon säker slutsats i min analys av frågan. Men jag är trött på att alla som skvätter omkring sig sina politiskt korrekta uppfattningar vägrar ställa rätt fråga.

Yrsa Stenius