Jag sitter still – som en paralyserad hare
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
RRRING! Jag sjunker försiktigt ner på huk, så tyst jag bara kan, så att de inte ska märka att jag faktiskt är hemma. Sakta, sakta, sänker jag mig ner mot golvet. Det frasar till utanför dörren.
Ett förvridet ansikte pressas mot ytterdörrens lilla glasfönster. Ett öga spejar in i skuggorna.
Jag håller andan och trycker ryggen mot väggen och förflyttar mig långsamt, fortfarande sittandes på huk, i sidled utom synhåll.
RRRING! RRRIIING!
Än en gång river dörrklockans skarpa ljud genom mörkret i hallen. Lite längre signal den här gången. Som om den kloförsedda handen inte riktigt lyder. Millimeter för millimeter hasar jag mig ut mot köket.
Jäklar! Hörde dom det lilla knaket när jag tog mig över tröskeln? Jag andas ljudlöst.
Kan de få syn på mig nu om jag pressar mig platt mot väggen och håller in armarna?
Som en paralyserad hare sitter jag alldeles stilla och lyssnar. Ser deras långa skuggor slå in mot hallväggen mittemot.
De står kvar ute på trappen och bara väntar. Hur många kan dom vara? Inte fler än tre–fyra stycken väl?
Ett raspande av klor mot dörren, helvete, hoppas att de inte känner på handtaget, jag hann inte låsa. Jag hör dom viska till varandra på trappen. Plötsligt blir det alldeles tyst.
Vad gör dom nu? Stengolvet är kallt genom mina nylonstrumpor. Det börjar göra ont i knäna. Jag reser mig upp, tar några steg, aktar mig noga för att synas genom glasfönstret och lägger försiktigt örat mot ytterdörren.
En lång stund är vi alldeles stilla på varsin sida av dörren, som om vi väntar ut varandra.
Plötsligt bryts tystnaden av att skocken börjar röra på sig, de bryr sig inte om att viska längre, någon av dom svär och nån annan skrattar hest och så fortsätter de mumlande nerför trappen.
Jag upptäcker att jag har hållit andan fram tills nu.
Försiktigt rör jag mig mot köksfönstret och kikar ut. Jag ser dom försvinna nerför gatan, smala och svartklädda. Dom var bara två den här gången.
Det kändes som om dom var många fler? Men klockan är inte så mycket ännu. Det blir värre ju mörkare det blir.
Ringer till Erik för fjärde gången, han skulle ha varit hemma för länge sen. Fortfarande inget svar.
Jag skyndar mig att dra igen låsvredet så att inte dörren går upp av misstag när nästa flock kommer och ringer på.
Nu har skymningen övergått i kväll, men jag vågar ändå inte tända några lampor, då kommer dom förstå att det finns någon inne i huset. Som inte ger sig tillkänna.
Jag dunsar runt mot möblerna i köket medan jag förtvivlat försöker hitta någonting, vadsomhelst, som jag kan blidka dom med. Försöker öppna kylen utan att den lilla lampan ska tändas och avslöja mig.
Just när jag stänger kylskåpsdörren knackar det uppfordrande på köksfönstret. Jag fastnar i rörelsen i något som känns som början på en hjärtattack.
Knackknack! Hjälp!!! Nu måste jag lunga mig. Jag säger till mig själv: Barn. Små snälla barn. Hur farligt kan det vara? Och så vänder jag mig om och tittar rakt på dom genom rutan.
Herregud! De är långa, nästan två meter den här gången, och de står och vrålglor rakt på mig genom fönstret utifrån trappen. Och dom är många, säkert fyra, fem, eller kanske ännu fler?
En av dom bankar med en yxa på glasrutan. BANKBANK!
Tänk snabbt nu, Martina! Kan man kanske ge dom ett halvtomt paket brun farin? Lite vaniljsocker? Några skedar ekologisk honung? Nej, det blir nog en fruktansvärd hämnd för sånt! Yxan bankar igen på fönstret. Hårt.
Rutan kan gå sönder. Jag måste öppna. Tar ett djupt andetag och spelar normal. Rättar till håret. Borstar av hundbosset från kjolen. Jag vinkar fjäskigt till dom genom fönstret. Harklar mig lite. Och låser upp.
Fyra målbrottshesa röster i korus:
–?BUSELLERGOOODIS?
–?Hejsan, vad trevligt att ni kommer och knackar på, här går jag omkring i mörkret, vilken tur att ni såg mig, det är inte alls så att jag försöker verka bortrest, utan jag sparar el! För miljön! Och så tycker jag inte om starkt ljus, starka lampor, nej fy! Hellre lite mörkt och mysigt, ni vill ha godis förstår jag, det ska bli, det ska bli! babblar jag frenetiskt, men spökena verkar inte ha hört mig överhuvudtaget genom plastmaskerna, de bara mässar än en gång:
–?BUUUSELLERGOOODIS?
–?Ett ögonblick ungdomar, piper jag i falsett och springer ut i köket, tänder i taket, vad fan ska jag göra? Vad ska jag ta? Vad?
Då plötsligt slår det mig. Jag har ju faktiskt en räddning, öppnar snabbt skafferiet. Ja! Jag visste det! Häller upp så mycket som får plats i mina kupade händer, går ut i hallen igen och räcker fram det till liemannen.
Varsågod! Puh, nu slapp jag bus, säger jag inställsamt medan han rycker till sig bitarna med Pimmes chokladöverdragna hundgodis ur min hand.
De rör inte en min, eller det kanske de gör, det ser man ju inte bakom maskerna, men de säger inte tack eller någonting utan vänder bara och dunsar nerför trappan.
Under gatlyktan stannar dom till, lyfter på masken, spottar ut snuset på motorhuven på min bil, och mular in varsin grabbnäve av Pimmes Njurmums i munnen.
Sen fortsätter dom nerför backen.