Jag drömmer om en bestämd revolution
Jag har nu, som sista tv-tittare på planeten, sett samtliga tillgängliga säsonger av ”Downton Abbey” på Netflix.
Man kan fråga sig hur det är möjligt att jag inte har sett så mycket som en halv dialog från serien när den faktiskt var aktuell. Men nu är det som det är, jag har flugit under radarn som är en fantastisk kuliss av ljuvligt tjugotal. Tänk att vara Lady Mary och bli pillad i håret av sin kammarjungfru medan man sitter angenämt på sin pall vid sitt toalettbord.
I en scen i säsong fem ska kusin Rose debutera. Inte med en ny platta eller så, hon ska visas upp vid hovet i en fin klänning och efter det vet alla män att hon kan giftas med. Ungefär så.
Det är en vacker dag i London när de vackra bilarna färdas i kortege genom ett folkhav av kärlek och flaggor och frenetiskt vinkande.
Rose är så lycklig och vacker. Visa upp sig för kungen och allt!
Alla är så stolta. Och allt är så särdeles.
Drömmen om att sitta i den där bilen, i den där klänningen. Respekterad av många, åtrådd av alla.
Mystiken och vördnaden som omger de som är födda med pengar och ägodelar och makt.
Vilka märkliga tider ändå.
Så sjukt.
Så ohälsosamt att från födseln ha sin plats beredd för sig, oavsett klass.
Du är en husa, du är en musa.
Du är hunsad, du huserar i ett slott.
Du är en förlorare, du är en vinnare.
Och det är så nyssens!
Tack gode tid för nutiden. Tack för att jag fick studera gratis på universitetet till exempel. Tack för det.
Tänker jag.
Och slår över till SVT. Där en kortege kör genom ett avstannat Stockholmsmyller.
Kungen och drottningen, deras barn och barnens respektive och barnbarn.
Victoria, Madeleine och Sofia i pastelliga kappor och nätta skor. Drottning Silvia i en lång päls, förmodat bestående av elvahundra kammade minkar.
I ”Downton Abbey” får döttrarna inte gifta sig med vem de vill.
I Sverige fick en myndig kvinna vänta länge på sin kärlek. Fick vänta länge på sina barn.
I ”Downton Abbey” får Carson ett slaganfall om köksan sticker in en fot i salongen.
I Sverige ropar vi GRATTIS KUNGEN!
För att han fyller år, men också därför att vi lever kvar i något som bara blir besynnerligare för varje år som går.
Det är Sverige 2016. Framtiden har redan kommit och gått och i ”Downton Abbey” fick dottern Edith ett utomäktenskapligt barn men pappan älskade henne ändå.
Jag blir lite ledsen när jag tänker på allt det här.
Betalar högtidligt in den lilla pengen till Republikanska föreningen och drömmer om en vänlig men bestämd revolution.
Fransival
Ingen älskar en suris som orkar vara bitter över fel vinnare hela vägen fram till den 14:e maj. Därför vore det så rysligt roligt om Frans vann finalen, allt medialt smisk till trots.
Fönsterval
Tjugoelva grader ute och marginellt svalare inomhus. Helt plötsligt är det juli mitt i maj och det eviga kriget kan börja. Ska sovrumsfönstret vara nattöppet eller stängt?