I skuggan av covid-19 pågår en tyst pandemi
Den antidepressiva substansen fluvoxamin kan mildra allvarlig covidsjukdom, enligt en ny brasiliansk studie. Det låter som ett milt melankoliskt, nästan poetiskt, konstaterande, med tanke på coronasmittans konsekvenser med påtvingad isolering och ensamhet.
Men har pandemin gjort oss så deprimerade som många fasat för? Nej, är det korta svaret, men det beror på vilken åldersgrupp man utgår ifrån.
När världen gick in ett sorts globalt stabsläge våren 2020 hamnade de gamla direkt i fokus. Gamla människors livsbetingelserna blev snabbt hela samhällets angelägenhet, eftersom deras överlevnad plötsligt hängde helt och hållet på oss andra. Äldre journalister utgöt sig om pandemilivets fängelse i spalterna, i sitt tal till nationen uppmanade statsminister Stefan Löfven människor att ringa sina gamla släktingar. Hemkarantänen, de fysiska barriärerna till barn och barnbarn, synen på det egna jaget som en sorts belastning – allt diskuterades grundligt på debattsidor och i tv-program.
När World Happiness Report för nionde gången levererade sina siffror 2021 var det för första gången efter ett år då en global pandemi satt världen på standby och tvingat gamla människor att isolera sig från sina älskade.
Vad statistiken visade? Att äldres lycka och tillfredsställelse med livet hade ökat under pandemin. Vad statistiken också visade? Att ungas välbefinnande samtidigt hade rasat.
Upplevd ensamhet och en känsla av att inte höra till, kombinerat med intrycket på sociala medier att andras liv är roligare är en, bokstavligt talat, livsfarlig cocktail för unga i dag. Detta har förstärkts under pandemin.
Men det allmänna välmåendet hos ungdomar tycks sjunka med varje ny årskull som kommer in i puberteten. Självmordstalen hos unga har ökat med ungefär en procent varje år sedan 1990-talet. Enligt Bris handlar mycket av den psykiska ohälsan om stress i skolan, oro för framtiden, för arbets- och bostadsmarknaden, för klimatkrisen.
Nutida globala kriser verkar generellt få värre konsekvenser för ungas välmående än äldres. Att det gäller klimatnödläget är inte särskilt förvånande. Det är den yngre generationen som kommer att få ta den största smällen om världen misslyckas med att få stopp på utsläppen. Greta Thunbergs egen metamorfos från apatisk hemmasittare till en av världens tyngsta opinionsbildare visar hur lamslående klimatkrisen kan kännas när man saknar inflytande. Den visar också hur välgörande det kan vara att aktivera sig ihop med andra och kämpa för ett gemensamt mål.
Som helhet har välmåendet hos befolkningen i de 95 undersökta länderna i World Happiness Report inte sjunkit under covidpandemin. Den har faktiskt ökat med några decimaler. Men det är de yngre som dragit det kortaste strået.
Redan förra sommaren visade en undersökning från Göteborgs universitet att människor mellan 65 och 71 mått bättre under första pandemiperioden jämfört med föregående femårsperiod.
Medan både män och kvinnor över 60 upplevde bättre hälsa under pandemin föll den upplevda lyckan hos åldersgruppen 16-29. I Storbritannien, ett land med höga lyckotal före pandemin, har de ungas välmående sjunkit från 7,7 till strax över 6 på en tiogradig skala, samtidigt som lyckogapet mellan yngre och äldre väst. Grafiken ser ut som en omvänd covidkurva: Ju yngre desto sämre psykiskt mående, ju äldre desto större tillfredsställelse med livet.
Under ett och ett halvt år har nästan all fokus i västvärlden legat på att rädda de gamla undan smittan. Det är naturligt eftersom det i huvudsak är den åldersgrupp som fått betala med sina liv. Samtidigt har ungdomar och studenter ofta målats ut som festglada och bekymmersfria smittspridare som inte tar hänsyn till samhällets bästa.
I själva verket har covid-19 gett upphov till en tyst pandemi av skriande psykisk ohälsa hos de unga och fria. Den här krävande tidens riktiga offer.