Man svälter ut människor – sen skrattar man åt deras desperation
Först svälter man dem. Gör människor desperata. Får dem att äta gräs och djurfoder.
Ett litet barn blir förgiftat och dör, en mamma skriker rakt ut på ett strömlöst sjukhus och sveper in barnet i en filt.
En 17-årig flicka svälter ihjäl, det ser ut som att hon har suttit i ett koncentrationsläger. Man fortsätter hindra och försvåra för hjälporganisationer att komma till undsättning. Man ser till att varenda människa ska frukta för att se sina nära och kära dö av hunger.
Sen skickar man in lastbilar med mat. Tittar på när människor springer allt vad de har för att få tag i en deciliter mjöl. Mjöl kan bli bröd och har man bröd så kanske man överlever en dag till.
Kolla, de beter sig som djur! De trampar på varandra och slåss om mat. Barbarer!
Nu ska de skingras, det blir en kul lek. Vem springer snabbast? Militären skjuter från alla håll rakt in i folkmassan. Över hundra personer dör.
Lastbilarna med nödhjälp blir ambulanser till sjukhus som saknar el, vatten, läkare och mediciner. De som körde mjölet kör nu döda kroppar.
Avhumaniseringen når sin kulmen. Det känns som jag ska spy när jag ser Israels militär lägga upp en ljudlös drönarvideo där palestinier porträtteras som insekter som flyr gift.
I min stad finns det en plats där marken är färgad röd.
Mitt på gatan Ferhadia i Sarajevo ser man något som liknar skvättande blod när man tittar ner. Monumentet ska påminna oss om de granater som Serbien sköt mot människor som stod i en brödkö den 27 maj 1992.
Det var en massaker. Det har gått 32 år och det är fortfarande ett trauma. Det är alla Bosnienkrigets fasor, men denna händelse sticker ut med sin råhet, sitt sätt att leka med människor och deras hunger.
”Hade mördande varit målet skulle många fler av oss redan varit begravda. Man vill istället få oss att krypa, se löjliga ut, skrika på hjälp när vi ska försöka hjälpa den kvinna som krypskytten skjutit. Det är en utstuderad form av förnedring. Den har sitt syfte. När man fått oss att krympa av rädslan då kommer vi acceptera alla politiska lösningar. Och inte bara lösningar, vi kommer att acceptera allt.”
Så skriver politikern och författaren Jasenko Selimovic i sin bok ”Sarajevo – minnen från en belägring”.
Över 30 000 personer har dött i Gaza.
Två tredjedelar av dem uppges vara kvinnor och barn. Det är svindlande.
Och ändå har de som säger att det hade kunnat vara många fler dödsoffer rätt. Men de säger det men någon slags övertygelse om att det betyder att Israel inte dödar civila, att den här siffran skulle kunna vara mycket högre om de faktiskt ville göra det.
Tänker man så har man faktiskt inte förstått någonting.
Det som sker runt omkring är själva kärnan i kriget, utrensningen. Det handlar inte bara om antalet döda.
Att driva människor till svält, att skrämma och ständigt leka med dem, säga: evakuera hit, nej, jag bara skojar, åk dit istället!
Att med precision driva människor till desperation, få dem att offra allt för lite mjöl och sen säga: kolla, djur.
Att svälta ut dem och sen spela oskyldig.
Det finns ingen större ondska.
Det skulle väl kanske vara att se att det händer men ändå inte våga sätta ord på det: massaker, folkmord, terror.
Det skulle väl kanske vara att låta det pågå. Titta på filmen på människorna i matkön och tänka: Kolla, de beter sig som djur! De trampar på varandra och slåss om mat. Barbarer!