En lex Maktens kvitton behövs för att stoppa fifflande politiker
Men om lagen ska ändras krävs viss försiktighet
Åtalet mot Sverigedemokraten Stefan Jakobsson är en signal så god som någon om att det behövs en lex Maktens kvitton.
Nya paragrafer måste dock stiftas med viss varsamhet. Det finns goda skäl till att lagen innehåller ett starkt skydd för riksdagsledamöter som begår brott.
Den stämningsansökan rörande bedrägeri som chefsåklagare Joakim Zander i dag lämnade in till Eskilstuna tingsrätt är nedslående läsning.
Den dåvarande riksdagsledamoten Stefan Jakobsson hade ett vidlyftigt förhållande till såväl sitt eget liv som till de pengar som skattebetalarna har bidragit med till staten.
Taxiresor för närmare 330 000 under en mandatperiod, många av dem till fester med kompisar, boendekostnader för hela familjen på hotell, traktamenten och hyrbil för en golfweekend, allt har han sett till att riksdagen betalar.
Efter Aftonbladets avslöjande om ett liv i sus och dus har denne politiker förläget bett om att få betala tillbaka en hel del pengar. Det är inte svårt att förstå varför.
Jakobsson är dock inte ensam. Granskningen ”Maktens kvitton” har lett till ytterligare tre förundersökningar.
Sverigedemokraten Patrick Reslow är misstänkt för sju bedrägerier och moderaten och före detta riksdagsledamoten Erik Bengtzboe tros ha plockat ut 158 000 kronor genom att vara skriven hos sin mamma, där han inte bor.
Och så har vi den politiska vilden Emma Carlsson Löfdahl, som tvingades lämna Liberalerna efter att det visat sig att hon fått närmare en halv miljon i bidrag för att hyra sin makes bostadsrätt.
Hon har tagit time out från riksdagen, vilket inte har hindrat henne att plocka ut över 400 000 i arvode.
Om Carlsson Löfdahl fortsätter att ticka pengar utan att lyfta ett finger mandatperioden ut har hon hunnit fylla 50 och är därmed garanterad försörjning tills hon fyller 65.
Hennes arrogans är anmärkningsvärd. Och hon är inte ensam. Aftonbladets granskning visar att moralupplösningen är tämligen utbredd i riksdagen.
Fem ledamöter har tvingats avgå, tolv har betalat tillbaka skattemedel eller säger att de ska göra det och utöver de fyra pågående förundersökningarna har två inletts och lagts ner.
En församling som stiftar lagar som vi alla förväntas följa kan inte hålla sig med alla dessa fuskare och smitare. Det urholkar förtroendet och undergräver samhällsmoralen.
Riksdagen ska nu utreda hur politikernas ersättningar hanteras och vilka åtgärder som bör kunna vidtas mot ledamöter som plockar ut arvoden utan att arbeta.
Det är utmärkt. Regelverket behöver stramas åt. Men det kan mycket väl visa sig att det inte går att genomföra förändringar utan att peta i lagen. Och då krävs det viss försiktighet.
I grundlagen finns nämligen särskilda begränsningar för åtal mot riksdagsledamöter. Om en parlamentariker begår brott inom ramen för uppdraget, exempelvis genom att förtala någon i en riksdagsdebatt, får åtal endast väckas om fem sjättedelar av riksdagen ger bifall.
Skälet till detta är att politiker ska kunna tillhöra en politiskt obekväm minoritet utan att riskera att kastas ut ur parlamentet.
Men skyddet är inte obegränsat. Domstol har rätt att skilja ledamot från uppdraget, men endast om han eller hon genom brott har visat sig vara ”uppenbarligen olämplig” för uppdraget.
Det bör utan större problem gå att utforma en ny lag mot fifflande politiker som inte hamnar i konflikt med grundlagen. Men det är värt att påminna om de rättsliga privilegier som riksdagsledamöter åtnjuter.
Det må låta högtravande, men det är ytterst ett skydd av demokratin.
