Mejla

Frida Söderlund

Som kille bär du bördan själv. Eller?

Han faller ihop i badrummet.

Det är mitt i natten och han har precis kommit hem från en utekväll, han vet inte vad som händer, han hinner knappt ta emot sig innan han ligger på golvet med knäna uppdragna mot bröstet.

Kvällen passerar revy framför ögonen. Lite som de säger att livet gör när man dör.

Rus, människor, känslor som bedövats eller förstärkts. En värld som blixtrar i 3D-effekt.

Hjärtat bultar ursinnigt, han kan inte andas. Kroppen vill skaka, ändå ligger han där paralyserad. Som att den inte orkar mer. Han orkar inte mer.

Det är ingen som ser det hända. Ingen som hör.

Det är ingen som sett, som hört, någonting egentligen.

Hört tankarna, hört tvivlet, hört ångesten.

Foto: Stina Stjernkvist/TT
Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män upp till 44 år – det är dags att börja prata om hur män mår, skriver Frida Söderlund.

 

Eller, vad är ens ångest? Är ångesten det där trycket över bröstet? Känslan av att vilja fly sitt eget liv? Att inte vara någonting för någon?

Kvävningskänslan som kommer när han tänker på att det känns som att det inte finns någon väg framåt?

I stället har de sett en ung kille mitt i livet. Med jobb, lägenhet och stor vänskapskrets. Social och närvarande. Ute flera dagar i veckan. Högljudd och ”galen”.

Fasaden har byggts noga.

Men på badrumsgolvet har den rämnat.

– Man ville inte säga något till sina vänner, man ville inte tynga dem. Samtidigt visste man inte riktigt vad det var man kände heller. Man hade inga ord för att beskriva det, för att man aldrig liksom... blivit tilldelade dem. Om du fattar?

Han harklar sig i telefonen, månader efter händelsen i badrummet.

– Men det handlade också om att man inte visste om man fick känna så som man gjorde.

För är du kille bär du din börda själv.

Eller?

 

I dag är det Internationella mansdagen. En snabb googling visar att dagen bland annat finns till för att fokusera på mäns hälsa. Så låt oss göra det.

Men låt oss göra det utanför det ytliga. Låt oss prata om det som finns under stereotypiska muskelpaket och en förväntad maskulinitet.

Vad det gör, med det som finns längst inne.

”Något jag hatar och stör mig på är att man oftast förväntas vara så tuff, kall och hård. Jag vågar visa känslor men så många klarar inte av det på grund av förväntningarna”.

En ung småstadskille skriver till mig i dm på Instagram. Han är en av flera som beskriver samma sak. Att inte känna sig ”tillåten” av samhället att vara mer än vad normen alltid sagt.

 

”Män förväntas ’man up’ och det är jättefarligt”.

Det är en tjej som skriver det. Och i en längre analys från en annan, som läser om just det här på universitetet, framkommer något väldigt intressant. Att maskulinitet blir en identitet, mer än ett beteende. Och att den identiteten är enformig i sin framtoning, både på grund av förväntningar inifrån och utifrån. Att det finns en självklar bild av hur någon som identifierar sig som maskulin ska vara, föra sig, känna.

Precis som han, småstadskillen, skrev. Högst i hierarkin; stark, modig, hård.

 

Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män upp till 44 år.

 

”Och eftersom mannen förväntas ta kontroll, vara chef, ta initiativ och så vidare är det inte så konstigt att självmordsstatistiken bland män är så hög. För alla män har inte förmågan till detta och kan därför leva hela sina liv i tron om att de på grund av ’saknad av maskulinitet’ inte räknas som en del av samhället”, skriver hon.

Fyra svenskar tar livet av sig varje dag. Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män upp till 44 år.

Men om man ur ett samhällsperspektiv inte får lov att må dåligt, inte får lov att känna, hur ska man då få hjälp när man faller?

I livet eller i badrum.

 

I en intervju med Sportbladet berättar förra landslagsstjärnan Johan Elmander om tiden efter sin avslutade fotbollskarriär. Han beskriver en tillvaro av humörsvängningar, av att stirra in i väggen. Han beskriver det som ”nära gränsen till depression”.

– Min fru hade nog benämnt det som en depression, säger han i intervjun.

Och allt jag kan tänka på är hur han radar upp symtomen, tar i ordet, men vill ändå inte säga det rakt ut. Och jag minns killen som berättade hur han planerade att ta sitt liv men som ändå inte ville säga att han mådde dåligt.

 

Motståndet finns där, så tydligt. Motståndet mot att räknas som något annat än det normativa ”maskulina”.

Det får vara nog med det nu.

Vi måste lyfta samtalet om psykisk ohälsa bland killar tills det är en naturlig del av våra vardagliga samtal. Vi måste fånga killar som faller mellan stolar, på grund av stereotypiska förväntningar, i depression eller i badrum.

För svaret på frågan om killar ska bära sin börda själv är enkel.

Svaret på frågan om någon är stark nog att bära psykisk ohälsa själv likaså.

Svaret på frågan om det här är ett hållbart sätt att se på mansrollen är tydlig.

Det är nej.

Nej.

Den normen bryts här.


Självmordstankar, panikångest och beroende. Unga killar mår sämre än någonsin, ändå pratar ingen om det. I maj publicerade Aftonbladet en serie om psykisk ohälsa bland unga killar. För att få människor att ställa frågan som kan förändra allt.

Läs fler artiklar i serien:

Sju killar berättar: Så gör vi för att må bättre
Aftonbladets Frida Söderlund: Därför skriver vi om hur unga mår
Överläkaren om psykisk ohälsa bland unga: ”Vården är inte anpassad”
Statistiken: ”Kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga”
1 500 personer tar sitt liv varje år: ”Ett samhällsproblem”
Viktor Frisk: ”Alla trodde att jag var lyckligast i världen”
Erik Niva: ”Mitt mående styrs av fotbollen”
Erik Lundin om mörka tiden: ”Många som har dött på vägen”
Psykologen: Så ska du agera om ditt barn mår dåligt

avFrida Söderlund

ARTIKELN HANDLAR OM