Filip och Fredriks sämsta sida: De kan inte pika kvinnor
Kristoffer Bergström: Det är chevalereskt på allra sämsta vis
Har monopolgubben monokel eller känns det bara så? Har Ernst-Hugo Järegård läst Nyårsklockan eller känns det bara så? Har Molly Sandén varit med i ”Idol” eller känns det bara så?
Frågorna i Filip och Fredriks lekprogram på femman är underbara.
I ett lyckat quiz ska de tävlande varken kamma noll eller gäspande håva in full pott, utan tvingas ut på skallgång efter kunskap dold i hjärnans vindlingar och landa strax över hälften rätt. Det är ursvårt att konstruera. Vad som serveras i ”Alla mot alla” är ännu bättre, det är en empatisk dubbelmacka: vi vet att du tänker så här – men tänker du verkligen rätt?
Mindre glädjande är att duon fortsatt inte har lärt sig att reta tjejer.
Män går bra, kvinnor är svårare.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är inga sexister, de arbetar medvetet med inkludering, ändå är deras sämsta sida värd att belysa. För oförmågan är vanlig, de är ungefär lika kassa som andra killar på att pika tjejer såsom vi pikar samkönade.
I ”Alla mot alla” får Dominika Peczynski en fråga om nervositet och Jonas Eriksson en recension av sin bleka klädsel. Titti Schultz har höga förväntningar på sig medan E-Type anses ligga i andra änden av spektrat. Olof Lundh är ytlig, Rickard Olsson ålderskrisar, Hasse Aro pimplar rödvin och varje gång Jerka Johansson har barnfri vecka går krigslarmet på Södermalm.
Det är chevalereskt på allra sämsta vis.
Inget är enklare än att returnera en plump förolämpning av Filip, det är ju hans syfte. Varje kliv över gränsen är en kompisbox på axeln, en invit, nu larvar vi oss tillsammans.
Den som blir skojad med dubbas till rolig prick. En sköning som kan ta en verbal snyting. Den nedsablade kan antingen replikera något bitskt och få publikskratt eller tyst håva in sympatier, han vinner i båda fallen, medan den som ska gradera sin nervositet inte kan svara annat än mycket eller lite.
Men stämmer det att Filip och Fredrik mest retar killar eller känns det bara så?
Hittills i höst har 44 avsnitt sänts av ”Alla mot alla” och bäst studeras ämnet i den sladdriga minut mellan ämnespresentation och tävlingsstart. Det är där tonen sätts, den vardagliga och gaffliga, den som befäster att man inte är ”På Spåret”.
Jag har synat samtliga 44, vaksam på allt som kan fösas in i hånens fålla, och diariefört 32 regelrätta pikar. Två är riktade specifikt mot en kvinna, och då räknar jag frikostigt in konstaterandet att man alltid är rädd för Hanna Hellquists humör (avsnitt 43). Några smädelser träffar båda i buren, men den absoluta majoriteten kastas mot Peter, Olof, Rickard och David.
Om det är fasansfullt? Om det gör Filip och Fredrik till svin? Om det är hundra procent oproblematiskt?
Svaren är desamma som på de tre frågorna i början.
Nej, nej och nej.