Någon måste ta skiten där hemma

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Janne Josefsson är plötsligt överallt. Utan dold mikrofon och arga följdfrågor. Han kanske har börjat tänka på sitt varumärke. I helgen var det både stor personintervju i kvällstidning och bästa sändningstid hos Stina. I förra veckan var han dessutom med i ”Robins” på SVT och där satt han på en bom och slog med en säck, eller vad det var, på Filip Hammar som i sin tur var utklädd till Lars Adaktusson.

Det var en lite lustig syn, Janne på bommen. Han har ju i alla år, sedan starten av första Robinson avsnittet, hävdat att dokusåporna är ”förnedringsteve”. Nu tror jag inte att han har sett någon dokusåpa sedan Robinson började, Janne Josefsson låter väldigt daterad när han pratar media överhuvudtaget.

Men visst är det lustigt att en seriöst granskande journalist skulle vilja sitta på en bom och låtsas slå på Lars Adaktusson när han själv inte står ut med fjantteve.

Men det måste vara svårt att vara Janne, tänker jag. Å ena sidan en enastående grävande journalist som är ansiktet utåt för Sveriges tyngsta samhällsprogram. Å andra sidan, kritikerna som ständigt reducerar honom till en cowboy som gör vilda västern av sina reportage. Janne Josefsson kan aldrig bara vara en grävande journalist bakom en gripande historia. Han är för mycket kändis. Det är som att se en film med Julia Roberts eller Cameron Diaz. Man ser inte Julia Roberts rollfigur, man ser Julia Roberts. Man ser inte Janne Josefssons reportage, man ser – ja ni fattar.

Janne Josefsson får alltid samma fråga om vad som får honom att ticka. Han svarar alltid ungefär samma sak. ”Klyftorna”, ”orättvisorna”, ”fattiga och rika”. Att han brinner för att avslöja orättvisor råder ju ingen tvekan om. I ”Stina!” sa Janne Josefsson att samtidigt som han kan avundas människor som jobbar nio till fem kan han inte riktigt förstå dem. Att de inte tar chansen att verkligen berätta något. Till exempel journalister.

Därför tar jag nu tillfället i akt och

avslöjar ett skakande tidsdokument som jag döpt till ”Fallet: hemmet”.

Nu måste jag vända mig direkt till Janne: I Sverige finns det människor, i alla yrkeskategorier, som har två jobb (vissa har ännu fler). Nio till fem jobbar de på sitt jobbjobb. Klockan fem går de hem till nästa jobb. Hemmet AB.

Då hämtas ungar på dagis eller fritis eller har kommit hem från skolan och då ska det handlas mat och sedan ska det lagas mat, diskas, tvättas, badas, läsas läxor, kokas välling och slutligen nattas. Det är nästan som ett heltidsjobb, bara att man inte får betalt för det. Det är både män och kvinnor som utför detta andra jobb.

Ibland delar de på det men oftast utförs det av en ensam kvinna. De brinner för sina barn men inte alltid för alla ”måsten”: tvätt, mat, städning. De fungerar som oavlönade au-pairer, kan man säga, och återfinns inte bara hos de rika i Djursholmsvillorna, nej, jag tror till och med att det bor en hos dig, om jag inte tar helt fel.

Skillnaden är att

de rika aupairerna ibland kan betala någon (inte sällan svart) för att avlasta dem lite. Detta jobb vinner ingen beundran eller priser. ”Fallet: Hemmet” är en tyst evighetssaga mitt i det vi kallar Sverige. Ett Sverige som blivit kallare, ett Sverige där klyftorna ökar. Det finns ledigt jobb som aupair. Intresserad? Vad säger du, Janne? Brinna i det tysta, ett oemotståndligt erbjudande, eller?

Belinda Olsson