Jag är för svensk för att ta droger

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-28

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag förvånar mig själv. Jag ligger på en sandstrand och tänker: ”Nu skulle det sitta fint med en joint.” Som om det var den alldeles mest självklara grejen i världen. En sådan där grej som man säger mitt i en gäspning.

Nu skulle det vara gott med en kopp kaffe efter maten.

Nu skulle det vara skönt att bli lite hög.

Tre dagar före nyårsafton. Och kanske är det därför. Nyårsaftnar är som födelsedagar. Vad är det egentligen man skall fira?

Att tiden går?

Det kommer som ett plötsligt tryck över bröstet. En dag står man i ett sällskap som snackar pelletskaminer och nerklippta pelargoner. En dag har listan kommit fram till S och Sundström och man tvångsbakar tigerkakor som skall säljas på en loppis tillsammans med babybjörn-pottor och strippade barbies som ser ut som en svårare fylla.

Det är då jag börjar drömma om det. Att jag skall förvara fler saker än instruktionsboken i handskfacket på bilen. Smyga runt garageknuten och röka på. Bara lite och bara ibland. Tjacka en styrketräningsbänk på Blocket som jag kan placera med mig själv ute i garaget.

När andra går på yoga skall jag ligga i ett radongarage och röka på och lyfta skrot och lyssna på en skränig bandspelare och stanna tiden.

Det finns ingen plan, det är bara en känsla. Varför? Därför. Det är lätt att vara präktig när man är tjugoett och har toppiga bröst och alltid är yngst på festen. När jag var tjugoett bodde jag i Köpenhamn med två italienare och en borderline-dansk och alla rökte på. Alla utom jag. Jag rökte inte, för jag har aldrig gillat knark. Jag är svensk. Jag hatar knark. Jag gillar Tuborg och blå blå vindar och vatten och fostrande bakfyllor som påminner en om att man skall hålla sig nykter i morgon. Jag är uppfödd på 1970-talet och på skolan hade de anställt en livslevande exjunkie som hette Lennart som bara hade en enda uppgift, och det var att gå omkring i klassrummen och berätta skräckhistorier om män som blev så höga att de skar av sig kuken. Och så såg vi filmen ”G”. Och det fungerade.

Ända tills nu.

Nu sitter jag på en sandstrand i ett annat land och fantiserar om bilder. Samma bilder som gjorde att jag en gång försökte börja röka Lucky Strike. Samma bilder som gör att jag tror att man inte känner varandra på riktigt förrän man har delat ”a cheap bottle of Chianti”.

Kedjerökande filmstjärnor har alltid haft ett överläge mot Socialstyrelsen, och alkoholromantik har alltid fäst bättre än statistik, och nuförtiden är alla människor på film höga. Om 1980-talet och 1990-talet var de unga, kokssnortande, visserligen välklädda men ack så dekiga, näsblodsblödande och – korkade karaktärernas tid, så har 2000-talet blivit de gräsrökande, medelålders, intellektuella, distingerade och – smarta karaktärernas era. I stället för ”Trainspotting”, ”Casino” och ”Boogie nights” har vi fått ”American beauty”, ”Wonder boys” och ”Broken flowers”.

Varenda amerikansk film med självaktning skall plötsligt stoppa in independentkaraktärer som smyger runt hörnet för att röka på. Marijuana som signalsymbol för den totala frigörelsen, och motsatsen till square och konservativt och tråkigt.

Drogromantiken blommar. Och ingen verkar reagera nämnvärt.

Så vadå? Censur för alla 30–60-åringar som är i riskzonen ”jag-vill-gärna-se-mig-som-en-intellektuell-vänster-vuxenvägrare”? Sorgliga satar som jag som vill hitta ett alternativ till att köpa en Harley eller sätta på en 17-åring eftersom det känns så Göta Kanal II, medan marijuana känns mer 2000 och ”Six feet under”.

Antagligen är sådana som jag alldeles för mycket 70-talister. Antagligen är jag lika nära en joint som jag är nära ett gruppsexparty med grannarna i kvarteret. Men att kränga bilden av marijuana är inte samma sak som att kränga bilden av Volvobilar eller Fedex eller Ibooks, och jag efterlyser en seriösare diskussion om dekigheten i att slösälja symboler.

Lena Sundström

Följ ämnen i artikeln