Att svetsaren Löfven kan bli statsminister säger inget om Sverige
Likt små och obalanserade människor svänger vår lilla och obalanserade nation mellan självförakt – typiskt svenskt! jantelagen! – och verklighetsfrämmande självdyrkan.
Vår statsminister är en före detta svetsare. Fortfarande kan detta väcka häpen beundran, inte nödvändigtvis för Stefan Löfven utan för o s s – som land.
Senast var det min värderade kollega Markus Larsson som tyckte att det säger mycket om Sverige att en son av arbetarklassen kan bli statsminister och få dansa på Nobelfesten. Men det är snarare kommentaren i sig som säger mycket om vårt land.
Det kollektiva minnet är långt. Det sträcker sig över många decennier. Nyss var vi lusfattiga och förtryckta, en femtedel av befolkningen flydde landet för att aldrig mer återvända. Det är bara 100, 150 år sedan. Sedan blev vi rikast i världen. Otroligt. Det måste bero på att vi är speciella.
Eller inte.
Här är till exempel några snabbfakta om amerikanska presidenter:
Gerald Ford – växte upp i trasig arbetarfamilj, pappan våldsam alkoholist.
Ronald Reagan – växte upp i alkoholistfamilj.
Bill Clinton – växte upp med en styvfar som var alkoholiserad hustrumisshandlare.
Barack Obama – växte upp faderlös, dessutom var den frånvarande pappan svart.
Vad säger det om USA? Att det är landet som ger den duglige och ambitiöse den plats han eller hon förtjänar? Ett föredöme för oss alla? Eller visar Fords, Reagans, Clintons och Obamas karriärer bara att de var exceptionella individer?
Visst är förutsättningarna för politisk karriär olika. Olika kulturer har olika krav och förväntningar.
Om villkoren skiljer sig åt för män tycks kvinnor ha fler gemensamma nämnare. Världens två mäktigaste kvinnor, Angela Merkel och Theresa May, är bägge prästdöttrar. Betyder det något?
Jag tror det.
Kvinnor måste förutom vilja att göra karriär och allt annat som krävs också ha flit och exceptionell begåvning. Prästdöttrar får lära sig ordning och reda, att sköta studierna och göra sin plikt. En bra startpunkt för karriären.
Angela Merkel var en enastående student. Theresa May vann tillträde till Oxford. Hillary Clinton växte upp i en religiös familj och var ett skolljus. USA:s tidigare utrikesminister Condoleezza Rices pappa var predikant och Condoleezza en storartad begåvning, dessutom pianist på proffsnivå.
President Ronald Reagan undrade vad han kunde ha blivit om han hade pluggat lite hårdare.
Roligt. Den tillbakalutade attityden var en del av Reagans storhet. Sådana skämt hör man emellertid inte från framstående kvinnliga ledare.
Centerpartiets ordförande Annie Lööf växte upp i det småländska bibelbältet. Hon sjöng i missionskyrkans gospelkör. Hon hade högsta betyg i skolan.
Annie Lööf studerade juridik på universitetet samtidigt som hon var riksdagsledamot. Hon tog sin examen i augusti 2011. Månaden efter valdes hon till ordförande för Centerpartiet. Då var hon 28 år.
Lööf är lika imponerande som Miljöpartiets Maria Ferm (33 år) eller Kristdemokraternas Ebba Busch Thor (31 år) och Sara Skyttedal (32 år). De är redan veteraner och har visat att de har kapacitet att ta över vilket ämbete som helst.
Den här artikeln handlar inte om politik.
Den handlar om vår tendens att tänka i schabloner, om tankar som någon annan redan tänkt åt oss.
Den hederlige svetsaren som steg upp och blev statsminister. Så fint, så svenskt!
Inte alls.
Verkligheten är konkret. Kanske är det prästerna och det religiösa spåret viktigt för att förstå hur kvinnliga politiska ledare formas.
Kanske inte. Bör undersökas ytterligare.
En annan intressant fråga är varför de konservativa Kristdemokraterna som vägrar kalla sig feminister har en kvinnlig ledare.
Medan de feministiska Socialdemokraterna har en manlig.
För att finna svar på sådana frågor måste man kämpa sig bort från de färdigskrivna svaren.