Att vara en våldtäktsman
Jag undrar hur det känns att vara en av de män som pekades ut i höstas. Eller en av dem som inte utpekades, men som gick och väntade, rädd att någon när som helst skulle avslöja dem.
Hur de hade förnedrat och kränkt. Det är inte rädslan eller skräcken för avslöjandet jag undrar över, jag har helt andra frågor. Var det smärtsamt att läsa tjejkompisens Facebookinlägg som beskrev natten du antastade henne? Var det pinsamt att förstå att kollegor alltid uppfattat dina skämt som kränkande, men aldrig vågat säga något? Vad är det för känslor som fyller dig när ditt ex talar ut om den psykiska misshandeln? Sorg, skam, skuld, ånger?
Eller förstår du inte vilka konsekvenser ditt beteende inneburit? Har du fortfarande inte fattat att det var ditt agerande, dina ord, din mun, dina händer och din kuk vi pratade om? Som förnedrat, förminskat, trakasserat, slagit, tafsat och våldtagit.
Avgrunden mellan mängden vittnesmål och ansvarstagande har för mig varit slående. Den har fått mig att undra vad som saknas. Är det insikt? Empati? Mod? En kombination?
Den har gjort mig nyfiken på vad som händer i huvudet på en man som inte respekterar en kvinna. För hade inte någon komponent saknats så hade revolutionen #Metoo följts upp av en positiv motreaktion av solidaritet. En våg av manligt ansvar och engagemang hade sköljt över jorden. Hundratusentals, kanske miljoner, män hade plötsligt förespråkat och agerat för lagändringar, skolreformer och krävt att mer resurser läggs på att förebygga och utreda mäns våld mot kvinnor. Stora företag hade visat vägen med ett feministiskt värdegrundsarbete.
Regeringen hade skickat ut en sån där broschyr till varje bostad – men om samtycke och sexuellt våld. Allt samtidigt som män arrangerat gigantiska demonstrationer mot att kvinnors kroppar exploateras.
Men så mycket bryr vi oss uppenbarligen inte. Jag undrar varför. Jag är nämligen övertygad om att män generellt är schyssta, välvilliga och rimliga individer. Därav lutar min slutsats mot att det trots alla kvinnors gemensamma, explosionsartade ställningstagande fortfarande finns en känsla hos alldeles för många män, som säger: det angår inte mig. Inte bara en röst bland andra, utan en så pass stark känsla att den väger tillräckligt tungt för att trycka bort all fakta och stilla samvetet.
Sägningen ”alla känner någon som utsatts för sexuellt våld, men ingen känner en våldtäktsman” berättar om en individuell och kollektiv brist på insikt. Det är inte du själv som trakasserar eller trampar på kvinnor. Inte heller din bästa kompis, din bror, din son, din pappa, kollega eller klasskompis. Och om det inte är det så tänker du för det första inte ändra dig eller dina nära, och för det andra inte heller hjälpa till att förändra strukturerna. Och kanske är det just det som är problemet! Bristen på insikt som leder till slutsatsen att det är någon annans problem och därmed också någon annans ansvar.
Möjligen är vägen till insikt om eget ansvar lång för att ingen vill vara en våldtäktsman. Men det är väldigt många som kan tänka sig att våldta. Enligt BRÅ sker det omkring 100 våldtäkter om dagen i Sverige. Hur många sexuella ofredanden och trakasserier som dessutom sker vet jag inte. Men att döma av alla vittnesmål under #Metoo, samt min ofrivilliga och icke-vetenskapliga empiriska studie av att växa upp som flicka, kan jag tänka mig att det är ett gäng. Och med ett gäng menar jag att det förmodligen sker hundratusentals sexuella kränkningar på och utanför internet, i Sverige, varje dag.
Därför kan vi inte bara tala om individer utan måste prata om strukturer och om en kultur i Sverige där 100 våldtäkter sker varje dag. Där kvinnor inte är lika mycket värda som män. Varken ekonomiskt, politiskt eller socialt. Vi har inte samma förutsättningar att bara existera, inte samma makt att bestämma över våra liv. Det är den obalansen som i alla tider lett till mäns våld mot kvinnor, och kommer att göra detsamma så länge den finns. En kultur är vad som görs, men också vad som tillåts. Våld mot kvinnor subventioneras av ett samhälle med maktobalans. Och jag vill inte leva i en våldtäktskultur längre.
Jag vill skapa en samtyckeskultur tillsammans med er. Eller egentligen vill jag inte alls behöva skapa. Jag hade mycket hellre bara redan levt i en värld där kvinnor inte blir behandlade som skit bara för att de är kvinnor. Där mina tjejkompisar inte behöver vara rädda för sina liv och sin säkerhet när de går hem ensamma. Där deras pissiga pojkvänner inte bryter ner deras känsla av egenvärde till noll. Där jag aldrig mottar mail från en trettonåring som blir våldtagen av sin styvpappa. Där tränare inte tafsar på småflickor. Där män inte slår sönder sina fruar och där arbetsplatser är säkra platser för kvinnor att befinna sig på.
Där, på den platsen, vill jag redan leva. Jag vill inte behöva kämpa för att jag och mina systrar ska få existera och bli behandlade med respekt. Men eftersom det verkar så jävla svårt och gå så jävla långsamt är det enda alternativet för mig, och många andra, att försöka förändra. Så därför är jag tvungen att vilja skapa en samtyckeskultur – tillsammans med er.
Tillsammans med er som inte känner er tvingade att försöka förändra men kan välja att göra det. Det är ert engagemang jag efterfrågar och er solidaritet jag saknar. För att förändra en kultur krävs det att vi är många, modiga och beslutsamma. För att acceptera och fortsätta med en kultur som innefattar sexuellt våld krävs bara att vi gör ingenting alls. Bara leva vidare.
100 våldtäkter om dagen men lev vidare just som vanligt. Just för att du har lyxen att kunna välja att göra det. Välja att bestämma dig för att det inte angår dig. Välja att välja bort insikt och förståelse. Jag har många frågor både till de män som utpekades under #Metoo, och till dem vars beteenden inte hängdes ut men som riskerade att göra det. Min sista fråga blir: Tänker ni gömma er bakom förnekelse eller vågar ni välja att förstå?