En samling – av misslyckanden
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Det är helt ok att Vanna Rosenbergs sommarprogram hade sina brister.
Det var trots allt en ”hyllning till misslyckandet” hon ville göra i går.
Rosenberg samlar nämligen på misslyckanden. Hon använder sig av dem i sitt skådespeleri. Människors tillkortakommanden hjälper henne att skapa sina roller. Det är kanske därför hon lyckats bli en av Sveriges roligaste skådespelare.
Och nu har hon ett till att stoppa i samlingen – som sommarprat betraktat var det faktiskt riktigt pajigt till att börja med.
När jag några sekunder för sent ramlar in i programmet pratar hon om ”saker som pågår i ett hjärnkontor nära dig” och en tävling som heter ”Miss lyckad 2010” och hoppar mellan låtsasdialoger med mamma och scener som tydligen utspelat sig i verkligheten.
Det var ett uppmärksamhetskrävande stycke radioteater och jag kände mig som ett ADHD-barn som sålt amfetaminet och tappat pengarna. Koncentrationen brast, minst sagt.
Men mitt i röran avbryter Rosenberg enmansföreställningen och börjar prata om sin barndom. Och det må vara det mest förutsägbara en sommarpratare kan göra, men Vanna Rosenberg har en märklig historia att berätta. När hon var liten kom Carola Häggkvist hem till hennes familj för att trösta hennes syster som var döende i cancer.
Beskrivningen av den unga Vannas vacklande mellan sorg och upprymdhet var gripande.
När hon sedan förklarar hur hon som liten inte riktigt kunde relatera till sin farmor Hala, som överlevt förintelsen och sedan låter henne sjunga en vaggvisa, kryper Rosenberg riktigt nära.
Hon skulle kanske ha börjat där. Men då hade det i och för sig inte varit lika misslyckat.