Tack till dig som runkade mitt emot mig på bussen
”Nu gnäller kärringarna över att de är någon som tycker dom är sexiga också! Hela den här #metoo-debatten har ju fullständigt gått över styr. Det är väl bara att ta det som en komplimang?”
Den här kommentaren fick jag efter att ha skrivit om de sexuella trakasserier jag blivit utsatt för under min uppväxt. I den här tangentbordstuffingens värld borde jag ha varit tacksam för den manliga uppmärksamheten (den mest värdefulla av alla uppmärksamheter), agerat som en duktig flicka, fnissat lite obekvämt, tittat ner i marken och hållit käften. Det var nämligen helt oacceptabelt att jag som kvinna drog en gräns för vad som är okej eller inte att göra mot mig och min kropp. Jag hade helt enkelt inte rätt till att säga ”hit men inte längre”. Genom att berätta om min vardag var jag både överkänslig och rabiat. Ni vet, sådär som kvinnor är när de berättar om sina upplevelser.
Resonemanget om att vi bara ska ta allt som en komplimang har gamla anor. Länge har kvinnors upplevelser av att bli ofredade och trakasserade förminskats genom att påstå att vi ska vara glada för den sexuella uppmärksamheten vi får av män. Oavsett hur, när eller från vem den kommer. Vi blir till och med tillsagda att vara tacksamma. Vi ska vara glada att männen ser åt vårt håll. Som om det vore mitt livselixir att få bekräftat att en man finner mig knullbar? När ett gäng skriker efter mig på gatan att de vill se mina bröst är det alltså bara att vinka glatt, ge tummen upp och muntert gå vidare min dag.
Tack för bilden på den ådriga, erigerade penisen jag öppnade igår när jag åt frukost, som nästan fick mig att sätta mina havrefras i halsen. Tack för alla gånger en man plötsligt hållit fast mig och tryckt sitt kön mot min bakdel på ett nattklubbsgolv med sådan intensitet att jag undrat om detta skulle kunna göra mig gravid. Tack till dig som skrev på mitt skåp att du gillade mina bröst. Tack för att jag panikslagen fick springa hela vägen hem mitt i natten när ett gäng följde efter mig i bil. Tack till dig som runkade mitt emot mig på bussen och försökte ta bilder på mig i smyg.
Tack till dig som från ingenstans viskade i mitt öra att du skulle vilja gå ner på mig om det bara inte varit för att din flickvän var på samma fest. Tack för att jag darrande fick gå till min chef och berätta att en man på arbetsplatsen alltid kommenterade min kropp och att jag inte längre stod ut med klumpen i magen längre som infann sig så fort jag satte foten i byggnaden.
Tack för att jag väcktes av händer under mina kläder. Tack till dig som skickat 249 mejl och berättat att du tycker jag är vacker. Tack till dig som frågade efter mitt nummer i tunnelbanan och följde efter mig tjatandes i 30 minuter. Tack för att ni ser mig och därav ger mitt liv mening. Verkligen, tack…
Nej. Det är inte komplimanger. Och vi ska inte vara tacksamma. Detta handlar snarare om ett uttryck för makt och är en spegling av vår kultur. En kultur där en kvinna inte själv får avgöra vad som är en komplimang, vad som är okej att göra mot henne och vad som inte är det. En kultur där kvinnans upplevelse inte räknas.
Om jag inte explicit i varje meddelande jag publicerar på mitt Instagramkonto Assholesonline blir kallad för ”en jävla hora” så är det alltid ett gäng män som undrar varför jag inte bara blev glad. De berättar att jag är (återigen) överkänslig och kanske har gått miste om en chans till romans genom att dra förhastade slutsatser. Som om jag själv inte skulle kunna, eller ha rätt att, avgöra om hans närmanden var välkomna eller inte. Som om jag själv inte skulle ha erfarenhet av sexuella trakasserier när jag levt 25 år som kvinna i den här världen, där kvinnors kroppar ständigt ofredas, avhumaniseras och används som varor.
Många som anklagas för sexuella trakasserier svarar ofta att det inte var menat på det sättet. Det var ju bara ett skämt eller bara en helt vanlig komplimang. Här utgår alltså många från att det är intentionen som är avgörande och inte hur det landade. Men det känns inte vidare vuxet att vifta bort alla sina misstag med välmening och goda avsikter. Lite mer ansvar än så för hur vi behandlar våra medmänniskor måste kunna krävas.
Det finns också något så underskattat som att lyssna på hur ens beteende uppfattas och kunna be om ursäkt. Det är inte alltid DIN intention som är viktigast i världen, i slutändan är det viktiga den ANDRES upplevelse. Det här verkar vara nytt för vissa så jag förtydligar för dem som gärna går i försvarsställning i alla möjliga situationer.
Jag menar alltså att istället för att begära en svärdduell i gryningen vid varje social kollision kan du välja att be om ursäkt, berätta att du inte menade illa och respektera att den andra personen tagit illa vid sig. Alla behöver inte tänka som du. För att detta ska hända är det helt avgörande att du intresserar dig för den andres upplevelse, på allvar. Annars har du inte en god intention, på allvar.
Vissa män har skrivit vildsinta mejl till mig för att hävda att mäns rätt att ragga och kommentera kvinnors kroppar skulle trumfa kvinnors rätt att få vara ifred. Det gör den inte. Att ha en kvinnokropp och existera i offentligheten är inte en inbjudan. Kvinnor finns inte till för att män ska recensera våra utseenden som vore vi gående konstutställningar. Kvinnor är människor. Min kropp är bara min. Har jag inte gett mitt samtycke ska du ge fan i den.
”Att tro att lag om samtycke omöjliggör flörtande och romantik är som att tro att lag mot stöld omöjliggör gåvor” - Emma Frans