Säpos varning kunde krossat mitt yrkesliv
En dag 1981 kallades redaktör Robert Rosén till Säkerhetspolisen i Gävle, vars kontor låg högst upp i polishuset med utsikt över centralstationen.
När Rosén trädde in väntade fyra civilklädda män på honom.
De ville ge honom en varning.
Rosén var sedan ett år redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Gefle Dagblad. Dessförinnan hade han i många år varit kriminalreporter och rört sig fritt i polishuset. Han brukade slänga käft med poliserna i fikarummet, i obevakade ögonblick kunde han rota i lådor med anmälningar. Ibland satt han i sambandscentralen och drack kaffe och lyssnade på larmen.
Han kände igen tre av männen men visste bara på ett ungefär vilka de var, killarna på Säpo var ju alltid så hemliga.
Den fjärde kände Rosén väl. Det var en hundförare som nyligen blivit placerad på Säks som poliserna sa internt. Hundföraren verkade generad.
Säkerhetspoliserna ville varna redaktionschefen Robert Rosén för mig.
Under ett och ett halvt år hade jag varit lokalredaktör för Gefle Dagblad i bruksorten Hofors mellan Gävle och Falun; nu var jag överförd till tidningens centralredaktion som låg ett par stenkast från polishuset.
De civilklädda männen var mycket vänliga. De ville upplysa Robert Rosén att reportern Kadhammar var kommunist. Kände han till det? De ville bara upplysa honom. Kommunist.
Det samtalet hade kunnat vara slutet på min bana som journalist.
Rosén, en man med integritet och mod, svarade jaha, joho, det känner jag nog...
...och så återvände han till redaktionen och gav fan i Säposnutarnas bekymmer.
Han berättade inget för mig. Inte förrän vi träffades på Bokmässan i Göteborg i torsdags, 42 år efter varningen.
– Jag ville inte oroa dig, sa han.
Hemliga polisens varning för så länge sedan är fortfarande intressant. Den är ett utmärkt exempel på vad som sker när organisationer får verka utan insyn. Som av en naturlag uppstår snedvridna prioriteringar och en allt skevare verklighetsbild som gör verksamheten i bästa fall ineffektiv, i sämsta fall skadlig.
Sommaren 1981 fyllde jag 25 år. Jag hade varit medlem i maoistiska Sveriges kommunistiska parti, SKP, i fyra eller fem. Jag hade aldrig gjort något kriminellt.
Det lustiga är att SKP:s enda verkligt viktiga insats var solidaritetsarbetet med Östeuropa. Vi var ju emot den sovjetiska, alltså ryska, imperialismen. Vi utförde praktiskt solidaritetsarbete med den demokratiska oppositionen främst i Polen och Tjeckoslovakien.
Försvarsvänner var vi och ansåg att värnplikten skulle vidgas till att omfatta kvinnor.
Visst är det rimligt att säkerhetspolisen noterar namnen på medlemmar i en organisation som säger sig vilja störta den ruttna, förtryckande samhällsordningen och införa planekonomi efter maoistiskt mönster.
Men varna redaktionschefen för en medarbetare på tidningen? Min verksamhet på Gefle Dagblad var ju inte hemlig. Allmänheten kunde läsa mina texter var och varannan dag i tidningen.
2002 publicerade statliga Säkerhetstjänstkommissionen sin stora utredning som skulle klargöra hur omfattande åsiktsregistrering och övervakning av vänstermänniskor och fredsaktivister hade varit historiskt.
Vi var medvetna om att vi var övervakade. Den statliga utredningens detaljerade rapporter visade dock att allt var mycket värre än vi kunnat fantisera om.
Säpoagenter smög omkring och rapporterade om popkonserter och teaterföreställningar, de noterade bråk mellan äkta makar och avlyssnade telefoner hej vilt.
Ofta blev det Grönköpingsaktigt. Hoola Bandoola Band, en av 1970-talets populäraste svenska grupper, rapporterades ha framfört politisk propaganda från scenen i Värnamo. Arbete och Fritid, en instrumentalgrupp, noterades som misstänkt. Säpos kontrasubversionsrotel, det heter så, i Umeå inrapporterade att det hade bildats en ny popgrupp kallad Kackebicklas.
Roteln i Uppsala registrerade tredje kvartalet 1978:
”Tre musiker varav en känd SKP:are har öppnat skivaffär... Man satsar på kvalitetsmusik...”
I december 1983 upprättades en Säporapport i Olofström:
”Sånggruppen Skördetid i Falköping består till större delen av SKP-folk. De framför med framgång Falköpingsskalden Lidholms dikter på västgötadialekt.”
Statliga Säkerhetstjänstkommissionen konstaterade att Säpos huvuduppgift är att förhindra och avslöja brott mot rikets säkerhet. Utredningen noterade med knivskarp torrhet efter exemplen ovan:
”Det är dock svårt att se att rikets säkerhet på allvar skulle ha varit i fara.”
I detta sammanhang ska man se Säpos varning för mig. I slutna rum förvrids perspektiven så att man till slut befinner sig i sal fylld av skrattspeglar.
Så då är det ett skämt alltsammans?
Inte alls.
Genom åren har jag träffat en del gamla kamrater som varit rädda för det förflutna. Kvinnor och män som gjort karriär i stat och näringsliv. Samhällets stöttepelare.
Jag har tyckt att de varit fega och ganska ynkliga. Vi i vänstern hade fel i mycket – herre gud, planekonomi! – men vi gjorde en hel del bra också. Solidariteten med jordens förtryckta från Tallinn till Kapstaden. Försvar för yttrande- och tryckfriheten.
Plötsligt förstår jag rädslan.
Ett samtal från några män på högsta våningen. De presenterar sig inte ens. De är vänliga. Vill bara upplysa. Upplysningen är en varning.
Och en yrkeskarriär är förstörd.
Mina tankar om rädda gamla kamrater var högmodiga. Jag gjorde karriär inom journalistiken där bråkiga personer med udda tankar är mer än välkomna om de kan skriva och ta reda på saker. Bråkiga personer som går på tvärs uppskattas inte lika mycket i ämbetsverk och kommunala förvaltningar.
Ironiskt nog lämnade jag kommunisterna samma år som de hemliga poliserna kallade till sig hedersmannen Robert Rosén. Vi skulle skriva ett kommunpolitiskt program för Gävle men hade ingenting att komma med. Ingenting.
Jag gick ut för att aldrig återvända.