Så fjäskar du dig till det perfekta barnet

Socker eller ej? En svår balansgång för många föräldrar.

Alla föräldrar gör det. Ja, i alla fall den majoritet av dem som inte är helt dysfunktionella. Kämpar så gott de förmår för att deras barn ska bli de allra bästa människor de kan bli. Lyckliga, trygga, friska, smarta, empatiska och hyggligt framgångsrika.

Vilka åtgärder man vidtar för att uppnå dessa mål varierar över tid och styrs till stor del av trender, det finns nämligen inga som är så trendängsliga som föräldrar. För närvarande verkar många mammor och pappor tro att de små ögonstenarnas framtida välgång hänger på om de får äta socker eller inte. Inget socker – bra. Socker – dåligt.

Min högst privata inställning, som jag inte pådyvlar någon annan, är att en barndom utan sötsaker är ingen riktig barndom. Socker är visserligen endast kalorier, tomma på näring, som man kan bli fet av, men det är knappast giftigt.

Jag fick äta en massa godis och kakor (polskt godis är faktiskt särskilt sött och gott) när jag var liten och lyckades ändå bli en, med alla mått mätt, frisk 47-åring helt utan sockerberoende.

Mina föräldrar hade andra idéer. En av dessa var att det var oerhört viktigt att äta frukost och att jag skulle vara tacksam mot dem för att de tvingade mig att äta den förhatliga måltiden. Det var nämligen så, förklarade de, att det är på det viset man lägger grunden för en livslång, god vana. Behöver jag säga att det inte bidde så mycket av deras goda intentioner att göra mig till en sund, frukostätande medborgare? Samma dag som jag flyttade hemifrån slutade jag äta frulle och har aldrig gjort det sedan dess.

På min egen dotter, som i dag är 17 år, har jag försökt utöva en något mer subtil påverkan, enligt devisen: barn gör inte som man säger utan som man gör. Varje kväll har jag gjort ett nummer av att ligga i sängen med näsan i en bok, i hopp om att hon ska bli inspirerad till att själv bli en liten bokmal.

Hennes mamma, jag alltså, tycker nämligen att det är viktigt att vara en läsande person. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att det var viktigt bland mina jämnåriga kamrater i en särskilt påverkbar ålder. Men min dotter vill inte läsa böcker. Bestört frågar jag hennes kompisar om de inte heller läser och får till svar, ihop med djupt skeptiska blickar, att det gör de verkligen inte.

Sexåringen kommer hem efter skolan och deklarerar, medan han mumsar i sig en hamburgare, att han är vegetarian. För djurens och miljöns skull. Jag kliar mig i huvudet. Vare sig jag eller hans far är vegetarianer och vegetarianism diskuteras över huvud taget inte hemma hos oss.

Vem känner du som är vegetarian, undrar jag. Någonstans måste han ju ha fått idén. Alla i skolan är det svarar han. Alla? Ja, alla.

Man blir som man umgås, sägs det ju. Och man tillbringar mer vakentid med jämnåriga vänner i skolan än med en heltidarbetande förälder. Så inte undra på att man influeras mer av polarna än av päronen.

Man kan se det i en skolklass – hur antingen en majoritet skolmotiverade elever påverkar några enstaka slackers att börja plugga mer eller tvärtom, hur en klass med mestadels stökiga elever, där bra skolresultat dessutom skrattas åt, kan förstöra skolgången för de få individer som har studieambitioner.

De barn som är mest lika sina föräldrar är paradoxalt nog brittiska internatskolepojkar. De blir kopior av sina fäder. Inte för att de träffar sina pappor särskilt ofta utan för att deras skolkamrater är identiska de farsor de nästan aldrig träffar.

I stället för att tjata, curla, förmana, aktivera, uppmuntra eller föregå med gott exempel är det bästa man kan göra för sina barn att fixa rätt kompisar till dem. Barn som redan besitter de egenskaper man önskar att ens egna ungar ska få.

I skolan, på träningen, i grannskapet eller bland avkomman till dina egna vuxna vänner och bekanta. Det är bara att börja fjäska och ställa sig in.

Möjligen är det både cyniskt och kalkylerande men är det resultat man är ute efter så är det bara att börja scouta. Ju snabbare du kommer igång desto bättre.