Mordet kan bli den snöboll som utlöser en lavin av ny politik

Saudiarabien beter sig som en skurkstat, tillkännager Dagens Nyheter på sin ledarsida. Det får nog sägas vara dagens underdrift. Saudiarabien är, och har alltid varit, en skurkstat. Vad ledarskribenten dessutom har fått helt om bakfoten är att världen tillåter Saudiarabien att vara skurkstat på grund av stora oljetillgångar.

Riktigt så enkelt är det inte. Iran har också mycket stora oljetillgångar, liksom Venezuela. Även om de båda länderna kan rankas lägre än Saudiarabien på skurkstaternas topplista så behandlas de med hårdhandskar av omvärlden. Alltså blir den intressanta frågan varför just Saudiarabien kommer så lättvindigt undan i det internationella umgänget. Svaret ligger i landets historia.

När de enorma oljetillgångarna på arabiska halvön upptäcktes på 1930-talet råkade det sammanfalla med att två banditklaner, saudierna och wahhabiterna, plundrade de heliga städerna Mecka och Medina och – möjligen på skämt – utropade ”Konungariket Saudiarabien” med saudiernas ledande shejk Ibn Saud som ”kung” (en titel eller funktion som aldrig tidigare förekommit i arabvärlden).

USA såg det gyllene tillfället. Genom att diplomatiskt erkänna ”Konungariket Saudiarabien” och shejken Ibn Saud som ”kung” garanterade man den nypåhittade statens existens och säkerhet. Självklart i utbyte mot oljekoncessioner.

Den religiösa extremismen och skurkaktigheten vägde lätt inför de realpolitiska fördelarna med en sådan överenskommelse. Den saudiska, eller wahhabitiska, varianten av islam kan enklast sammanfattas som att först måste alla shiamuslimer mördas, därefter alla judar och sen de kristna. Och demokrati är ett satans påfund.

Sådana ideologiska excentriciteter fick naturligtvis inte störa affärerna.

Ungefär 40 år senare befann sig en alkoholiserad rikemansson i Texas i ekonomisk knipa. Han försökte driva ett oljebolag så att säga 100 år för sent, men gick med förlust och hade förtvivlat stora skulder. Då infann sig, som en sagans fe eller snarare anden i flaskan, en saudisk bank och erbjöd sig att köpa det misslyckade lilla oljebolaget för ett häpnadsväckande pris. Den överlycklige unge mannen köpte ett eget ägandes fotbollslag för pengarna. Hans namn var George W Bush.

Under de följande decennierna blev familjen Bush stormrik på lyckade affärer med Saudiarabien.

Den islamistiska terrorismen i världen finansieras huvudsakligen av de cirka 5 000 saudiska prinsarna som lever på statsbidrag, eller apanage som det heter i kungliga sammanhang. Genom att satsa pengar på terrorism för att få död på alla shiiter, judar och kristna och därmed behaga Gud får prinsarna syndernas förlåtelse för sådant som de roar sig med på Rivieran och i Marbella. Ungefär som i det katolska systemet med avlatsbrev.

Under president George W Bush utropades som bekant ”kriget mot terrorismen”, vilket fortfarande pågår. Det var alltså redan från början ett krig som betalades av sådana prinsar som gjorde familjen Bush och deras vänner så ekonomiskt framgångsrika.

Det första land som den nyvalde presidenten Donald Trump besökte var fullt logiskt Saudiarabien. Där han hedrades på samma sätt som tidigare presidenterna Bush med att få delta i svärdsdansen. Med samma prinsar.

Det krävs alltså mer än bara olja för att en skurkstat ostört ska få leva vidare som skurkstat. Nämligen högt beskydd, ända från Ibn Sauds dagar till dagens Muhammed bin Salman.

Det kunde Hugo Chavez i Venezuela knappast räkna med, eftersom han sade sig vara socialist, en ideologi som ur amerikansk synvinkel är fruktansvärt mycket värre än wahhabitisk islamism.

Det ligger följaktligen en djup ironi i att detta långa och stabila samarbete mellan USA och Saudiarabien nu plötsligt hotas av en bagatell. För som bagatell måste ju den saudiska regimen betrakta småmord på uppkäftiga journalister.

Men när den landsflyktige saudiske journalisten Jamal Khashoggi lurades in på det saudiska konsulatet i Istanbul och försvann hände något mycket oväntat. Världen reagerade, EU och Storbritannien började skramla med sanktionsvapnet.

Och den demokratiska oppositionen i USA:s kongress började hota med att försvåra vapenaffärerna med Saudiarabien. Så att Donald Trump, som säkerligen avsett, både skulle bli tokig och hamna i politiska svårigheter. Man kan ju för helvete, menade han, inte ställa in vapenaffärer för 110 miljarder dollar bara för en mördad journalist.

Att de amerikanska vapnen används i Saudiarabiens krigsförbrytelser mot civilbefolkningen i Jemen skulle heller aldrig ha varit något problem. Om det inte varit för mordet på en journalist, en liten snöboll som förhoppningsvis nu utlöser en lavin av oväntad politik. I så fall dock en mycket försenad lavin.