Du behöver en hyllning, min käre vän Maskinisten
I dag handlar det om Maskinisten.
Jag har skrivit om honom många gånger förut, men aldrig presenterat honom närmare.
Han heter Kjell-Arne Aspholm, men kallas Lala av dem som känner honom, och det är många, för han har varit med om ett flertal folkliga äventyr på land, till sjöss och i luften.
Maskinisten ska fylla 50 när ljuset kommer i vår. Men de vita små rökpinnarna försöker ta ut sin rätt nu, och det är inte så många som står alla ronder mot en utvecklad lungcancer.
Men det här handlar det inte om oddsen, dem får läkarna sköta. Det handlar om att Maskinisten är en av mina bästa vänner och att han har ett bokstavligt helvete och behöver en hyllning.
Vi möttes första gången för snart 20 år sedan en vinterdag på Folkungagatan på Södermalm i Stockholm. Han kom gående som en kuf med extremt stora vita skidhandskar på händerna och han satte reklamlappar på bilrutorna för han sålde rattkryckor, sådana där stänger som bilägare ibland låser ratten med för att hindra tjuvar.
Vi är tvärt olika i mycket, men tvillingar på andra sätt och vi har varit riktiga polare sedan han kom där på gatan med de stora handskarna och reklamen för rattkryckor.
Maskinisten började meka dieslar vid elva års ålder. Han säger själv att han skruvade isär varenda leksak han fick fram till dess. Han har haft bilverkstad, varit med i propellerfirma, sålt grejer i marinbranschen och alltid haft stora planer vid sidan om. När han drev en båtjour for han runt skärgården på nätterna i ett fartvidunder, med släckta lanternor för att inte bli tagen av sjöpolisen, och utan sjökort eftersom han hittade ändå.
Stora planer, nya idéer, alltid med oron i kroppen, beredd på vad som helst. En kopp kaffe bara, och ciggen i mungipan. Det är allt Maskinisten behöver för att fixa det mesta. Han har jobbat i smörjgropar och lackeringsboxar och fått växellådor och vinschar i huvudet. Han har renoverat motorer och installerat mobiltelefoner och farit landet runt på båtvarv och tagit folk som bara han kan.
Men han är lite för snäll och vänlig, egentligen, för att göra affärer. Hjälpsamhet blir man inte fet av, och i dagens värld är det många som gärna utnyttjar ett stort hjärta.
Maskinisten har utseendet emot sig. Inte med damerna och de tre mödrarna till hans barn. Men med ordningsvakter och poliser och fina människor och annat löst folk som velat döma hunden efter håren.
– Jag ser ut som en pundare och kommer aldrig in på fina krogar, brukar han säga, och det ligger en del i det, fast jag vet ganska säkert att han aldrig provat starkare saker än brännvin. Ska sanningen fram händer det nog att han somnar redan efter några burkar öl, inte sällan sittande, utan minsta bråk eller tjafs.
Ingen annan kan få nya vänner som Maskinisten. Han klarar sig överallt utomlands också, med obegriplig men underhållande svengelska. Fast det heter Bad Gastein, inte Ballenstein, det där stället i alperna där vi söp jul ett år med propellerpojkarna.
Kom igen Maskinisten! Kom ut ur morfindimmorna ...
Kanske kan vi fara över Ålands hav igen i styrpulpetbåt, och skrika av lycka över horisonten runt om oss? Eller tämja den skenande tändkulemotorn som nästan satte eld på hela verkstan? Kanske kan du ta en rekordgädda, eller uppfinna något, kanske till och med så småningom lära dig konstig mat med vitlök? Vi kan sitta och snacka skit också. Och dra ruttna vitsar fram och tillbaka som bara vi och andra grabbar skrattar åt. Det behöver inte vara märkvärdigare än så.
De frågar efter dig på stan överallt; på båtfirmor och krogar och ganska mycket i kvarteren. Som hundarna älskar dig! Barn och hundar och kompisar och kolleger.
Vi lever en stund på jorden. Man får vara glad åt familjen, vännerna, naturen och maskinerna och alla skratten.
Gå inte nu, min vän, vi behöver dig.