Det är inte bra att vara en utländsk udda dam

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag är en utvandrare. Jag är konstigt klädd och har fel färg på ögonen. Det var i slutet på 70-talet och den förföljelse som låg bakom beslutet var naturligtvis bagatellartad. Jag var inte hotad till livet. Men. Det handlade bara om en småsint och förnedrande personförföljelse. Spottar man länge på en sten blir den våt och liksom stenen hade jag ingen verklig möjlighet att försvara mig. (Ja, detta är ett trauma i mitt liv.)

Det blev Sydfrankrike. En liten sömnig stad mellan hav och berg. Jag är en udda utländsk dam utan man. Det är inte bra.

Jag kan hjälpligt ta mig fram på det nya språket, men när det kommer till mera intellektuella samtal blir jag barnsligt trubbig, gör löjliga grammatiska fel och kan inte räkna med att bli tagen riktigt på allvar. Jag klantar mig. Jag vet inte vad det är för seder och bruk som gäller i det nya landet. Så springer jag glad och naken in i duschen på det kommunala badets avdelning och får en barsk reprimand från personalen. Här har man baddräkt, var så god. När jag då försvarar mig med att i mitt land så duschar man utan baddräkt, så märks det att det är just vad man kan tänka sig. Men detta är ett anständigt land och inte Sverige. Men nere på plagen står mer än en dam endast iklädd en mycket liten bikinitrosa och konverserar någon bekant herre och det är alldeles i sin ordning.

Så småningom anpassar man sig till landets nyckfulla öppettider. Det gäller att handla bröd före klockan 12 annars får man inget förrän efter klockan 15. Sen är somliga restauranger stängda på onsdagen och andra på måndagen. Detsamma gäller matvaruaffärer, vilket ger en särskild spänning åt vardagslivet. Man får också ofta känna av befolkningens tydliga förtjusning i att vara taskig mot någon som inte har franska som hemspråk.

Jag gör bort mig. På posten finns en lucka för frankering och en för frimärken och lång kö till båda. "Ursäkta", frågar jag en äldre gentleman. "Är det här man skickar brev till utlandet?"

"Hur ska jag kunna vete det? Jag är inte anställd vid Postens administration", sa herrn alldeles rasande.

Och flickan på polishuset dit jag gick jämna turer för att fråga efter mitt franska id-kort. Hennes förtjusning över att inte i dag heller. Men nu sist stod jag på mig och bad henne att ändå kolla en gång till och se, där låg det ju, nej, det var inte bra.

Att inse att i mitt nya land blir man bättre bemött om man kommer in i en lokal och redan i dörren är oförskämd och arrogant, känns inte bra.

Här slår man neråt och krusar uppåt. Finns förklaringen i den lilla piska man kunde köpa i färghandeln för att slå barn med? Så att varje vuxen fransk människa då för några decennier sen var full av oförlösta aggressioner som aldrig törs riktas uppåt, utan neråt mot rädda och osäkra och utländska. Joodå. Det fanns väl undantag. Men det var när jag hade herrbesök från Sverige.

Något mycket påfallande med de inhemska männen är att de biter på naglarna.

Tuggar i sig nagelflisor. Små propra herrar i administrationen och välpressade kostymer liksom tuffa, fräcka killar skrotlyftare och dyrbara stövlar. Allihop biter de på naglar. Flickorna också förresten. De lyckas med att kedjeröka och bita på naglar samtidigt. Det är fascinerande hur de vänder till ett finger för att hitta den allra som minsta nagelflisan.

Barnen man ser ute är alltid i sällskap med sina föräldrar. På söndagar går de på finpromenad längs havet med mamma och pappa. Pojkarna, sex och fyra år, i överrockar och välpressade långbyxor. Jag såg hur den mindre pojken försökte sig på ett litet skutt men omedelbart återfördes till ordningen. Inflyttade svenska människor i mogen ålder tycker det är så trevligt att franska barn är så väluppfostrade.

Det är annat det än de vilda stökiga svenska barnen. Olydiga. Föräldrarna som inte törs ta i och lära dem litet skick och fason.

Efter ett par år var jag mätt på det blå havet, palmer och citronträd. Jag kom på mig med att längta efter den svenska höstens multna färger och det där tunna strilande regnet, för att inte tala om långa karlar som går litet som älgar i stora grovkängor. Jag längtade efter ljudet av sommarstolar som dras i grus för att bilda en grupp runt kaffebordet. Åror som lyfts och sänks ner i sötvatten. Kort sagt. Jag börjar längta efter stenarna där jag lekt som barn.

Och till mina emigrerande landsmäns förfäran bestämmer jag mig för att återvända. Vid det laget har också en annan medelålders kvinna övertagit häxans roll i Sverige.

Kerstin Thorvall