Rekordrika svenskar blir fler – det blir daglönarna också

Strandvägen i Stockholm.

Bor man på Östermalm i Stockholm, som jag, får man då och då snygga tidningar från ett par mäklarbyråer. De vill inte bara sälja lägenheter och hus. De säljer identitet, de hjälper till att skapa personligheter.

Vackra hem. Men också hur man reser med stil. Vilken väska man bör ha. Hur man bör, och inte ska, se ut på bättre middagar. Och så vidare.

Senaste numret av tidskriften Fokus har en intressant artikel om hur ”rekordrika svenskar” låter bygga nya fantastiska villor. En antydan om kostnaderna: bara skissen till nya hemmet kostar 250 000 kronor om arkitekten Gert Wingårdh ska göra den.

Vi lever i en ny Gyllene Tidsålder. Den förra inträffade för drygt 100 år sedan, före första världskriget och de följande revolutionerna. Den tiden såg också ett teknikskifte som skapade ofattbara förmögenheter.
De nyrika vill skaffa sig stil och identitet. Vad är rätt väska, rätt klädsel, rätt uppförande?

De bygger monument över sin framgång, precis som de nyrika gjorde runt 1900. För två år sedan instiftade fackorganisationen Sverige Arkitekter Villapriset, ty i dag byggs så många underbara privathus som bör uppmärksammas. Fokus beskriver vinnaren 2016: en vinklad övervåning i grånande breda plank av douglasgran och undervåning transparent med fasad helt i glas.
Det är inget fel i att vara nyrik, absolut inte. Det är ärofyllt att hederligt ha skapat sin förmögenhet själv, vara ”nyrik”, till skillnad från att ha ärvt dem, ”gamla pengar”.

Ett slitet talesätt säger att de rika är som du och jag, de har bara mer pengar.
De senaste veckorna har jag träffat personer som är som de superrika. Men de har mindre pengar. De jag talat med arbetar i handeln, på restauranger, i vården. Den nya underklassen. De som ofta saknar garanterad försörjning, de som kanske har tre garanterade arbetstimmar i veckan. Sedan får de jaga timmar, hoppa in fyra timmar en dag, sex timmar nästa, inga den tredje.

Ett brev från en kvinna:
”2014 var jag mitt uppe i den karusellen. Timvikariat på tre olika arbetsplatser. Det gällde att hålla koll på schemat så det inte krockade, det gällde att ta bort tillgänglighet för de andra två arbetsplatserna så fort man blev erbjuden ett pass. Hade man skrivit sig tillgänglig så fick man absolut inte tacka nej för då blev man snabbt uppsagd.

Det enda man visste säkert var att varje pass man blev erbjuden var på minst 3 timmar. Passets längd kunde dock ändras medan man arbetade. Delade turer, korta pass och pass som förändrades medan man arbetade var mer regel än undantag.

Jag arbetade som undersköterska. Anställd som timvikarie i två kommuner och ett landsting. Pendlade 3 resp 4 mil till två av tjänsterna, den tredje låg som tur bara 1,5 mil bort. För att hinna med morgonpasset så fick sonen börja på förskolan innan den ens öppnade. Han hjälpte personalen att lyfta ner stolar och göra iordning för dagen.

Som mest arbetade jag 150% av en heltid och som minst inget alls. Man skrev sig tillgänglig dygnet runt eftersom man aldrig visste om man skulle få arbeta tillräckligt mycket. Ibland åkte man från en arbetsplats till en annan. Sömnstörningar, hjärtklappning, ångest och en hjärna som inte hängde med blev vardag. Kroppen skrek i panik över stressen, men man hade inte tid eller råd att lyssna.

En dag kunde jag inte ignorera skriken längre. Hjärnan stängde ner och kroppen slutade lyssna... Nu är det 2,5 år senare och jag är fortfarande sjukskriven. Jag betalade ett högt pris, men arbetsgivarna kunde bara plocka in någon annan.
Jag älskade arbetet som undersköterska, men anställningsformen tog död på mig... Idag vet jag inte om jag någonsin kommer kunna arbeta igen. Den största rädslan är att tvingas in i samma typ av anställning igen.”

Så ser den moderna daglönarens vardag ut. De blir fler och fler, precis som de stenrika blir fler och fler.
Det är inte bra för någon av oss.
Minns hur den förra Gyllene Tidsåldern slutade.

Följ ämnen i artikeln