Influencers är inte plattformar för krisinformation

Ibland är det rätta att vara tyst

Ibland är det som influencer rätt att vara tyst, skriver Frida Söderlund.

Med en publik som kräver ständiga uppdateringar är det svårt att inte säga ”vad man tycker”.

Men som influencer är ibland det enda rätta att göra tvärtom.

Att vara tyst.

Vi sitter hemma i ofrivilliga karantäner och vårt starkaste kommunikationsmedel är telefonen där det senaste årtiondet byggt parallella verkligheter på sociala plattformar.

I början kändes det tryggt. Att med knapptryck och scrollfunktioner kunna se att man inte var ensam. Att se liv som fortsatte framåt, om än i en verklighet som kändes orolig och ny. Sedan resulterade allting i en vetenskaplig och social kollaps som jag inte riktigt vet om vi har pratat tillräckligt om.

Plötsligt började bloggar, instastorys och Youtube-videos handla om ”insideinformation”, panik, ilska och ”hur fan tänker regeringen?”-poster i versaler. Tillsammans med pandemin följde en våg av influencers som skulle ”säga som det är”.

Hur hamnade vi i en situation där influencers började skrika högst om saker de egentligen inte vet något om?

Och hur kan vi inte förstå hur farligt det är?

 

I en tid där allting känns ur kontroll är information viktigare än någonsin.

Människor söker tillit, kunskap och trygghet i alla rum de kan för att förbättra sin situation och det innebär också att de kommer att göra det i sociala kanaler de valt att investera sin tid i.

Men där influencers har möjlighet att göra så mycket gott, har det också blivit så otroligt fel när åsikter ses som fakta. Att bidra till misstro mot myndigheter baserat på ens egen ”åsikt om situationen” skapar inget annat än osäkerhet.

Är det verkligen vad vi vill?

I en video från en av Sveriges största influencers så beskrivs det hur ”kaoset snart börjar på riktigt” baserat på ”insideinformation” från en bekant. Uttalandet, som följs av hur personen själv drabbas av panik och bunkrar mat, har självklart mött kritik, men som att innehållet inte vore nog så har kommentarsfält stängts av – vilket gör att personen i fråga står helt oemotsagd samtidigt som visningarna fortsätter att ticka uppåt.

Det finns så mycket oansvarigt i det att jag inte vet var jag ska börja.

 

Om det enda som syns är den sanning man som avsändare själv har valt så kommer det förändra andras bild av verkligheten. Och om den ”sanningen” visar sig vara felaktig, vems är ansvaret över konsekvenserna då?

Låt mig säga att jag vet vem som uppenbart inte kommer att ta ansvaret, i alla fall.

I en tid där människor dessutom behöver underhållning, att få skratta och försvinna med tankarna någon annanstans, har influencerbranschen en sån stor möjlighet att göra gott.

Att fortsätta dokumentera sina liv, underhålla, skapa närhet, igenkänning och fristäder från allt som känns upp och ner är ett privilegium i tider där mycket annat är svårt.

Fokuset borde ligga där, exakt där, och inte på att se sig själv som en central plattform för krisinformation.

 

Jag förstår att det kan vara svårt. Att det kan vara svårt att inte uttrycka allt i sitt liv om man byggt sin karriär och sin person på att göra det i alla skeden.

Men ibland finns det ett större ansvar att ta och ibland handlar det om att göra tvärtom – att faktiskt vara tyst och låta andra prata. Speciellt när det står mer på spel än ens egen relevans.

”Det här är mina tankar kring corona viruset och det här är vad jag tycker och vad jag tror utifrån det jag har läst och det jag har hört. Med det sagt betyder inte det att informationen här är 100% sann”, skriver en influencer med hundratusentals följare i ett blogginlägg.

 

I en situation där människor förlorar liv, jobb och vardag gäller det att ta ansvar för samhället – och inte sin egen statistik.

Att känna alla de här känslorna, de fina och de fula, i en situation där inget längre är som vi känner det är viktigt och okej och det är inte det jag säger. Jag säger inte att människor inte är tillåtna att känna, tycka och tänka. Men om vi har en maktposition i ett digital värld är det viktigt att dela dem rätt. Att tänka en gång till innan man bestämmer sig för att ens egen åsikt och ”information” är viktigare än andras reaktion på vad det är.

Jag vet att människor egentligen vet bättre.

Jag vet att människor inte vill något ont.

 

Jag vet att mycket kommer ur en vilja att göra gott, men om resultatet orsakar mer skada så kanske det är dags att vifta vit flagg.

Ibland måste man ge bort sin plats i ett informationsflöde, om man inte kan säkerställa det man skriver till just det – 100 procent.