Låt oss slippa julens uppfostringskampanjer
I år, som alla andra år, kommer julen med en varningstext. Av allvarliga människor som tillfrågar oroliga experter och som skriver bekymrade artiklar uppmanas vi ta oss an helgen med försiktighet och måttfullhelt. Med stram hållning, nykter blick och utan excesser.
Varningarna om de olika katastrofer som skulle kunna drabba oss om vi föll till föga för julens falska budskap om överdåd och överflöd står som spön i backen. Lägg band på er, tycks budskapet vara. Tänd inte för många ljus, det kan börja brinna i gardinerna. Köp för Guds skulle inte för många julklappar till barnen, det vet väl varenda människa att de blir bortskämda. Och bortskämda ungar kan man ju inte dras med (eller utsätta andra för). Vräk absolut inte i dig av julmaten! Ja, om du nu inte sedan vill sitta där med sid-fläsket dallrande komme januari. Fast eftersom du ändå kommer vara luspank efter att ha förköpt dig på julklappar till alla och envar så kanske en svältdiet ändå faller sig naturligt. Och det här med pynt. Om du pyntar för mycket drabbas du med all säkerhet av stress och utbrändhet. Pynt är farliga grejer så pynta lagom. Återhållsamhet måste gälla så att pyntglädjen inte övergår i glittermissbruk med förfärliga följder.
Och så alla dessa hembesök som måste utföras och genomlidas. Antigen hos dem eller hos oss. Hur ska vi klara av så enorma sociala påfrestningar utan att bryta ihop? Kan det verkligen vara nyttigt att umgås med varandra under så glättiga former? Här och var står det att läsa att socialt umgänge under julen bör begränsas då det kan få oss att må dåligt. Kraven, pressen, de potentiella bråken liksom. Ja, ni vet.
Utöver frosseri, kommersialism, påtvingade medmänskliga kontakter och pyntstress är alkohol en av julens beståndsdelar som det måste höjas ett varningens finger om varenda år. Också sin lilla juldrink bör man ha dåligt samvete för. Åtminstone. Helst ska man nog avstå helt från detta oskyldiga nöje om man vill upprätthålla sin självbild av god samhällsmedborgare och ansvarstagande förälder.
Men tänk om det finns människor, ganska många dessutom misstänker jag, som inte alls drabbas av skuld eller dåligt samvete över sitt myckna julfirande utan som av egen fri vilja och trots alla förmaningar att -göra motsatsen går upp i bestyren med hull och hår – och gränslös glädje.
Som med stor entusiasm blingar sina hem för glatta livet och bortom alla gränser för vad den goda smaken tillåter. För att de vill och inte för att de är lurade av listiga försäljningsknep. Människor som njuter av att köpa mängder med julklappar (en och annan helt onödig pryl) till närstående och som älskar att lägga tid, kreativitet, pengar och energi på att slå in dem i vackra presentförpackningar. Som med ömhet vårdar julgranskulorna från sin barndom, nästan som om de vore små bebisar.
Tro det eller ej men ganska många av oss vill bjuda hem vänner, släkt och bekanta på glöggmys och julmiddagar. Inte för att den sociala konventionen påbjuder detta – och trots att det kräver en smula logistik, planering och inköp – utan för att det är himla trevligt att samla människor man tycker om och tillsammans avnjuta gommens fröjder och några ädla eller oädla droppar. I stearinljusens sken och med ”Last Christmas” på repeat i högtalarna.
Vi som börjar drömma om julen redan i november, den deppigaste av alla månader. Som längtar till den som barn gör och knappt kan sova på nätterna av pur förväntan. Vi som vill ha jul utan några som helst begränsningar och som lite struntar i att vi kommer vara fattiga och feta om några veckor. Och om inte mer, så i alla fall inte mindre, utarbetade än när vi gick på julledighet.
Vi vill inte ha varningar och förnuftiga råd. Vi vill ha mer jul. Ge oss mer jul.