En stilla bön för alla ungdomens sexställningar
Jag ber en stilla bön för alla sexställningar jag ödslade tid på att lära mig i ungdomen. Dessa bildscheman med lyft och vridningar, dessa figurer som hämtade ur flygplanens säkerhetsfoldrar. Jag insorterade dem i en särskild hjärnvrå för framtida bruk.
Det är klart, någon fullärd älskare blev jag inte.
Det saknades ett trovärdigt upplägg för hur samlag skulle inledas, hur min pinniga kropp skulle hamna så nära en annans, men väl igång var jag i teorin mycket skicklig. Jag behärskade en variation av poser som jag antog att man sömlöst bytte mellan genom växelvisa utrop. Nu går vi från kompassrosen till ostronkniven. Okej, men därefter vilda grizzlybjörnen och lugna väderkvarnen, tack. Nu ska det bli skönt.
Om du som läser detta inte är sexuellt aktiv men önskar bli kan jag meddela att de inte är så användbara, de där.
Vi vuxna kan kärlekens gärningar, dess apspel och pantomim, men har glömt namnen. Väl inbegripna i akten dundrar vi mest på. Sex är ett enda kladdande, ett oprecist hantverk, där det petas och lapas där man kommer åt.
Tror jag.
Folkhälsomyndigheten släppte förra veckan en rapport om sexuell och reproduktiv hälsa baserad på 14 500 enkätsvar. Det är en avtändande skrift, nertyngd av orättvisor. Unga män ser på porr och är missnöjda med sina sexliv. Kvinnors lust hämmas av stress. Homo- och bisexuella trakasseras oftare. Två av tre tjejer har gått med på sex fast de inte velat. De som betalar för andras kroppar föredrar att göra det utomlands.
I det omfattande materialet nämns inställningar, föreställningar, framställningar och frågeställningar. Men inga sexställningar. Respondenterna har inte fått besvara hur många positioner de känner till, praktiserar eller önskar att partnern vill testa.
Inte ens Sveriges viktigaste undersökning av folkhälsan verkar alltså bry sig om huruvida vi kan röksignalen eller arga stinsen. Himla synd. Jag hade velat veta om jag är ensam om känslan av att ha pluggat i onödan, hur ni andra gör, om jag är ett sällsynt odisciplinerat västgötskt ligg som bara går på känsla.
Nerstämd över tanken söker jag runt på nätet efter gelikar men finner inga. I stället hamnar jag i en Aftonbladetartikel om peacemetoden, om raka ben och orgasmgaranti, och en dov motor mullrar igång i skallen. En lampa tänds därinne, blyerts skrapar mot papper när en liten sekreterare börjar föra anteckningar.
Denna mirakelversion av älskog ska jag föreslå nästa gång, tänker jag, den ska jag ropa ut, eller åtminstone stumt arrangera och tänka på fred.
Det ska jag.
Jag ska det.
Jag vet att det inte kommer bli så.