Det mest förbjudna i vår tid är - svaghet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är ju jag som skrev en bok om "Det mest förbjudna" och väckte dessa aggressioner. Det var så uppseendeväckande att en mogen kvinna skrev om sin sexualitet. I dag är boken högst rumsren.

Vad som är förbjudet och inte växlar med generationerna. Just nu finns vittringen om att svaghet börjar bli förbjudet och bör döljas bakom stöddiga ord och åthävor. Särskilt pojkar har det problemet.

Men har det inte alltid varit så? Jag har talat med unga kvinnor som minns sin skoltid eller fortfarande är i den och de vittnar om hur manliga lärare ofta favoriserar stöddiga pojkar samtidigt som de inser att så här kan vi inte ha det och därmed väljer att placera ett par bråkstakar i grupp men några blyga ordentliga flickor. Men ändå låter pojkarna dominera med sin högljuddhet.

Då tänker jag att i dag kanske blyghet är ett tecken på svaghet. En tillbakadragen flicka har svårt att hävda sig. Medan högljuddhet och framfusighet hos pojkar i olika generationer uppfattas som styrka och initiativkraft. Att man sen knuffar undan andra är framgångens pris. Ingen kommer längre ihåg ordspråket "tomma tunnor skramlar mest". I dag är det den starke mannen som vinner.

På högre nivå, jag tänker då framför allt på regering och riksdag, har man ändå lyckats med en trendförändring. För närvarande är det 47 procent kvinnor i riksdagen. Nio kvinnliga ministrar och elva manliga. Men när det kommer till löneförhandlingarna inom Kommunal fick de manliga upp sina löner med dryga 6 procent medan kvinnorna låg cirka två procent under. Vad jag förstått ska detta sista avtal omförhandlas. De kvinnor jag träffar dagligen och kommer och går i mitt kök, alltså de som arbetar inom hemtjänsten är katastrofalt underbetalda. Deras jobb är att ta hand om och hjälpa de svagaste i samhället. De gamla, långtidssjuka. Denna vård påstås dras med ett gigantiskt underskott. Vi som är hjonen förstår ingenting. Hur kan vi vara så dyra med den dåliga maten som skyfflas över på våra lunchtallrikar? Man kan utan vidare konstatera att det är få som söker sig till den här sektorn. Det är alltid mera lönsamt att ta hand om en eller två maskiner än att ta hand om hjälplösa människor.

Rapportinslag med skolungdomar som gick på vårdlinjen vittnade om hur de ofta sinsemellan pratade om att byta program med tanke på den usla lönen i ett vårdyrke. Därmed är vi framme vid det mest förbjudna i ett framåtsträvande dynamiskt samhälle. Nämligen att vara svag. Svaghet ringer det inga klockor om. Vi är de människor som står längst ner på samhällsstegen. Det är hisnande och ofattbart att från att ha varit en mycket aktiv och självständig yrkeskvinna, egen företagare i skriv- och tecknarbranschen att ett tu tre vara gammal med skadade fötter och ur stånd att klara sig själv. Och hur rädda alla i den energiskt arbetande medelåldern är för att en gång hamna i ett sådant läge.

Alla dessa grånande supertyper som cyklar till jobbet för att hålla formen och har fasta tider på gymmet, de utsöndrar vid närkontakt en ångest som man sannerligen inte vill tala om. Mammas virriga glömska är inte längre charmfull. Pappa håller sig uppe med en whiskypinne eller tre. Ändå krånglar hans hjärta och han måste in på koll titt som tätt. Gammal och sjuk i Sverige är inte nådigt. Det är verkligen "skämmigt".

När pappa så dör är mamma ensam i den stora våningen. Barnen ordnar så att hon får hemtjänst. Hon plågas av att det är så många flickor som kommer och går i hennes kök och hjälper henne att duscha. Hon har svårt att komma ihåg deras namn. Själv heter hon numera bara "ett ärende". Barnen har inte mycket tid att besöka henne. Men om någon av dem tittar in kan hon känna deras nervositet. Kanske de tycker att hon liksom börjar tappa taget om verkligheten? Hon som var rektor en gång? Livlig och skämtsam. Nu är hon deprimerad med återkommande ångestattacker.

Jag är hennes syster. Som hon är jag svag och i behov av kommunal hjälp och därmed tillhör vi det moderna Sveriges största underklass. Vi är tämjda. vi måste vara det. Vi får inte prata för mycket, det sinkar hemtjänstflickans arbete. Hon har mycket bråttom till nästa ärende. Plötsligt en morgon går jag över en osynlig gräns och bara skriker och skriker " Det blir att få hit någon från Psykiatrin. Men där är de fullt upptagna med annan underklass. De psykiskt instabila. Det är inte bra att tillhöra den gruppen heller. Ett magsår är mindre genant. Inte genant alls.

Nyss levde jag ett rikt frilansliv. Initiativen var mina. Nu är jag inne i ett låst system som jag har så svårt att acceptera. Vad återstår då?

Kerstin Thorvall