Lagerfeld var ett geni – men det är inte hela historien

Karl Lagerfeld dog i veckan och kondoleanserna till modevärldens störste ikon strömmar in från alla håll. I Paris, en stad som inte är känd för att lättvindigt upphöja sina barn till idoler, hade Karl Lagerfeld en unik särställning.

Han var inte sen att utnyttja den. Den tyskfödde demondesignern var en återkommande gäst i franska radio- och tv-program, där han gav sin syn på dagsaktuella ämnen.

Bland annat motsatte han sig högljutt den franska lag som klubbades igenom 2015 om en undre BMI-gräns på 18, strax under gränsen för undernäring, för mannekänger och modeller.

Karl Lagerfeld broderade ut sitt resonemang i en intervju:

– Det är de tjocka kvinnorna som sitter med ett paket chips framför tv:n som säger att smala modeller är hemska.

Utan att någon frågat konstaterade han också att ”problemet med sjukförsäkringssystemet är alla sjukdomar som tjocka människor drar på sig”.

 

Att kräva att modehusen och skönhetsindustrin ska vara goda politiska förebilder med välnärda modeller är ett hopplöst företag i grunden eftersom det strider mot den eskapism och exklusivitet som lyxmärkena vill kommunicera. Idén om ett ideal som massorna ska sukta efter men aldrig lyckas uppnå har funnits i alla tider och är en del av civilisationen vi måste lära oss att leva med.

Ungefär så kunde Lagerfeld ha uttryckt sin ståndpunkt, men det var förstås mer spektakulärt att utmåla ”tjocka kvinnor” som problemet.

Ännu större rubriker fick hans utsagor om flyktingmottagandet i hemlandet Tyskland för ett par år sedan:

– Även om det var flera decennier däremellan kan man inte döda miljontals judar för att ersätta dem med miljoner av deras värsta fiender. Jag känner en person som tagit emot en syrier i sitt hem och som efter fyra dagar konstaterade att det bästa tyskarna åstadkommit är Förintelsen.

Uttalandet anmäldes på bred front för islamofobi och antisemitism till den franska granskningsnämnden för radio och tv, men fälldes aldrig.

 

Knappt någon samtida artist uppfyller kriterierna för det manliga skapargeniet bättre än Karl Lagerfeld: Den svartvita uniformen, solglasögonen, de oklara omständigheterna kring hans ålder och privatliv. Att skilja på verk och upphovsman är nästan omöjligt i fallet Lagerfeld. Hans varumärke var hans persona. Jag vågar påstå att han är den ende modeskaparen i världen som även den mest ointresserade har ett ansikte på. Det är en unik maktposition i en värld som fortfarande inte är redo att göra upp med sina mörka skrymslen. Ingen har för övrigt satt ord på just det bättre än Karl Lagerfeld själv, när en av hans kollegor anklagades för sexuella trakasserier av tre modeller i samband med Metoo-uppropet.

– Om du inte vill att någon ska dra i dina trosor, bli inte modell! Då kan man bli nunna istället, det finns alltid plats i klostret, dundrade Lagerfeld.

 

I svenska texter om hans eftermäle – de runor som överhuvudtaget berör ämnet – får man intrycket av en excentriker som retade gallfeber på etablissemanget och alltid gick sin egen väg. Vi är nu inget land med tradition av haute couture eller mode, vad det svenska Exportrådet än vill få oss att tro. Den svenska modejournalistiken är, med förlov sagt, inte heller känd för att problematisera branschen man granskar (”granskar”).

Att Karl Lagerfeld var ett artistiskt geni står utom allt tvivel. Men till skillnad från författare, dramatiker och allsköns kulturmän, vars varje ord som ligger utom den politiskt korrekta katekesen numer nagelfars, är det uppenbarligen fortfarande fritt fram för modeskaparen att vara precis så misogyn och xenofobisk som han vill.

Det är inte hela berättelsen om Karl Lagerfeld, långt därifrån. Men det förtjänar att nämnas.

Följ ämnen i artikeln