Mobilförbud mot unga mördare borde redan vara på plats
Rätten till mobil på SIS-hem borde ha setts över redan då en mördare fritogs för tre år sedan.
Nuvarande lag är inte utformad för ett samhälle med unga kontraktsmördare.
Sannolikt har det inte undgått många att Frunze Saghatelyan, 17 år gammal och dömd för mord på ett gym i Stockholm, fritogs i förra veckan.
Med tanke på att ynglingen sköt vilt omkring sig i offentlig miljö och dödade en annan person än det tilltänkta offret är det inte överdrivet att betrakta honom som samhällsfarlig, ett omdöme som för övrigt ska ses i ljuset av att han tidigare är dömd för att ha kastat in en granat i en fastighet.
Det krävs ett mörkt sinne för humor för att se det roliga i hur genant enkelt denna fritagning tilläts gå till.
Precis innan pojken skulle sätta sig i kriminalvårdens bil för transport till tandläkaren kom han på att han behövde en jacka med sig. Han ursäktade sig och kom efter ett tag tillbaka med den.
En teori som bär sannolikhetens prägel är att Saghatelyan passade på att ringa ett samtal för att berätta att han nu var väg och vart han skulle.
Klagandet på värk torde för övrigt ha varit ljug, då tandläkaren inte hittade hål eller någonting annat som skulle kunna förklara den påstådda smärtan.
17-åringen är internationellt efterlyst och kommer sannolikt förr eller senare att fångas in igen för fortsatt avtjänande av straffet.
Hela händelseförloppet är inte klarlagt, vilket inte hindrar att det redan går att dra en och annan slutsats.
Som exempelvis att ynglingen hade tillgång till en mobil. Samt att han inte borde ha haft tillgång till mobil.
Lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) stipulerar vad Statens Institutionsstyrelse har att rätta sig efter i dessa frågor:
Den dömde har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster i den utsträckning det är lämpligt.
Rätten kan vägras eller begränsas i 14 dagar med hänsyn till ordning, säkerhet, om det kan motverka den dömdes anpassning i samhället eller vara till skada för honom eller henne eller någon annan.
Bestämmelser som har upplevts som snåriga och svåra att tillämpa.
En god nyhet är att en utredning som ska se över reglerna snart är färdig. Ämnesråd Charlotte Lönnheim, en av Sveriges skickligaste jurister inom området, ska lägga fram sina slutsatser i september.
Det här jobbet borde dock ha gjorts för länge sedan.
Det är nämligen inte första gången vi ser en fritagning av detta slag.
Sommaren 2020 rymde en 18-årig dömd mördare under en bevakad permission i Kungsbacka efter att några beväpnade figurer som dök upp i taxi haft vänligheten att hjälpa honom.
Den unge mannen hade två år tidigare skjutit ihjäl en person på en pizzeria i Rinkeby, ett mord som ingick i en uppgörelse mellan två rivaliserande och skrupelfria gäng i nordvästra Stockholm.
Det är milt sagt olyckligt att en sådan här person ges möjlighet att återta sin frihet och ingenting blev bättre av att ytterligare två gängmedlemmar, dömda för mord respektive mordförsök, försvann efter en väpnad fritagning några veckor senare.
I september samma år ställde den moderata riksdagsledamoten Ellen Juntti en rimlig skriftlig fråga till socialminister Lena Hallengren:
”Avser regeringen att se över och skärpa villkoren för tillgång till mobiler och datorer för intagna på SIS-institutioner?”
Hallengren svarade ungefär som ansvariga ministrar brukar svara, det här är en viktig fråga för regeringen, stora tillskott har gjorts i senaste budgeten, säkerheten ska stärkas.
Och nog gjorde myndigheten ett och annat. Redan 2015 hade en väpnad fritagning skett och nu skulle det satsas på bättre skalskydd, larm och lås.
Men lagen i sin nuvarande form satte begränsningar. En lag som tillkom under en tid då pojkar på glid gjorde inbrott och sniffade thinner och flickor skar sig i armar och led av ätstörningar och sniffade thinner.
En tid innan tonåringar, unga pojkar, barn, utnyttjades till att begå beställningsmord.
Det har gått snart tre år sedan riksdagsledamoten ställde sin fråga. En ny lag hade kunnat vara på plats i dag om socialministern agerat redan då.
Men det var först i fjol som utredaren fick sitt uppdrag.
Visst, inget är så enkelt som att vara klok i efterhand. Och ja, jag kunde redan då i en arg kolumn ha krävt förändring. Det gjorde jag inte.
Men med tanke på att Sverige sedan snart ett årtionde toppar den dystra statistiken över dödligt skjutvapenvåld i EU, med tanke på alla dessa fritagningar från ungdomshem, med tanke på att gängen bara tycks bli mer och mer hänsynslösa, borde ansvariga politiker ha agerat för länge sedan.
Paragraferna är inriktade på den unges rättigheter. De ska ha samma rättigheter som andra barn.
Den ordningen är i grunden god och bör behållas. Ungas hjärnor är inte färdigutvecklade och chanserna att få någotsånär ordning på struliga kids förbättras inte av att de tas ifrån möjligheten att kommunicera med föräldrar eller kompisar.
I den upphetsade stämning som nu råder framförs krav på totalt förbud mot mobiler, datorer och internet på SIS-hem.
En sådan kollektiv bestraffning skulle gå ut över även över den majoritet av ungdomar som inte har begått brott utan som tvångsvårdas för allvarliga psykosociala problem. Det vore inte rimligt.
Problemet med nuvarande lag är att två intressen krockar: å ena sidan hänsyn till barnets situation, å andra sidan samhällets och invånarnas berättigade behov av skydd.
En lösning skulle kunna vara en lagändring där myndigheten för vissa individer efter hotbildsbedömning helt stryper rätten till att fritt kommunicera med världen utanför hemmet.
För att en sådan ordning ska fungera måste möjligheten att komma över andra frihetsberövade ungdomars mobiler stoppas.
I dag placeras de unga som döms till sluten ungdomsvård efter att ha begått grova brott på speciella avdelningar på hemmen. Det tycks inte räcka. Anstalter för endast dem behövs.
Moderaterna har en intressant idé om ungdomsfängelser, men det är en annan fråga.
Hur vi än vrider och vänder på det är det utmärkt att socialminister Hallengren till slut vaknade till liv och tillsatte en utredning.
Att pilla i reglerna är ingen enkel uppgift. Paragraferna måste förhålla sig till såväl Barnkonventionen som Europakonventionen.
Men jag är övertygad om att utredaren kommer att presentera kloka och balanserade förslag.
Mindre optimistiska prognoser finns det anledning att göra över sannolikheten att debatten om fritagningarna ska sansa sig.
